Onkologer i USA upplever ett antal hinder när det gäller medicineringen vid cancersmärta och har behov av vidareutbildning, enligt en studie i Journal of Clinical Oncology. Prevalensen av kronisk cancersmärta varierar påtagligt mellan olika cancerdiagnoser och har uppskattats till 14–100 procent. Trots att farmakoterapi kan erbjuda god lindring till flertalet patienter visar studier i bl a USA att följsamheten till riktlinjerna för smärtlindring är låg.
År 1990 visade en stor enkät att endast 51 procent av ett stort antal onkologer ansåg att deras patienter fick god eller mycket god smärtkontroll. En majoritet uttryckte missnöje med sin egen utbildning i ämnet.

I en ny enkät kontaktades 2 000 amerikanska onkologer, varav 32 procent svarade. Onkologerna ansåg generellt att deras specialitet var bra på att behandla cancersmärta (medianpoäng 7 på en skala 0–10) men att kvaliteten på smärtutbildningen under både grund- och ST-utbildningen var låg (medianpoäng 3 respektive 5 på en skala 0–10).
De största hindren för förskrivning ansågs vara dålig utvärdering av patientens smärta och en ovilja bland patienterna att ta opioider. Vissa var också oroliga för att skriva ut opioider. Endast 14–16 procent remitterade regelbundet patienter till smärtläkare. Förutom frågor om attityd ställdes de svarande inför två kliniska scenarier, båda kring en patient med dåligt kontrollerad cancersmärta, där de skulle bedöma vilken handläggning som var rimlig utifrån olika definierade svarsalternativ. Vissa alternativ var olämpliga och föreslog t ex alltför höga eller låga doser av opioider eller föreslog icke-evidensbaserade läkemedel. Minst ett av dessa olämpliga svar valdes ändå av 60 respektive 87 procent av de svarande i de två scenarierna.
Trots att fler onkologer i den aktuella enkäten ansåg att deras specialitet var bra på smärtlindring verkar det alltså finnas betydande utrymme för förbättring. Vidareutbildningen för onkologer har stärkts sedan 1990 men behöver förbättras ytterligare, anser författarna.