I en ny avhandling från Uppsala universitet visas att långvarig mjukdelsrelaterad smärta, som vid kronisk tennisarmbåge, inte bör behandlas med vila utan med graderad träning specifikt avpassad för den smärtande vävnaden. Positronemissionstomografi (PET) användes för att visualisera fysiologiska processer associerade med smärtan vid kronisk tennisarmbåge.

Kronisk smärta är ett problem med avsevärda samhällsekonomiska kostnader och stort lidande för den enskilda individen. Den vanligaste typen av smärta är rörelseapparatsrelaterad och också en vanlig orsak till konsultation i primärvården. För smärta från rörelseapparatens mjukdelar, muskler, senor och ligament, saknas i stor utsträckning objektiva diagnostiska metoder och effektiva behandlingsmetoder.
Tennisarmbåge är ett vanligt exempel på tillstånd med mjukdelsrelaterad smärta. Traditionellt betraktas tennisarmbåge som ett inflammatoriskt tillstånd (epikondylit eller tendinit) oavsett om smärtan är akut eller kronisk (definierat som smärta mer än tre månader). Analys av vävnadsprov har dock visat att den inflammation som uppstår i det akuta skedet saknas i det kroniska. Följaktligen borde både dia­gnos och behandling vara annorlunda i det kroniska skedet.

I avhandlingen undersöktes vilka behandlingsmetoder som används av läkare och sjukgymnaster i primärvården vid kronisk tennisarmbåge. Likartade metoder användes, men användning av träning som behandling skilde sig åt markant. Läkarna använde i stor utsträckning läkemedel riktade mot inflammatorisk smärta, vilket kan ifrågasättas i det kroniska skedet.

Även effekten av graderad träning (träning med successivt ökande belastning) enligt ett enkelt hemträningsprotokoll och effekten av olika typer av graderad träning undersöktes. Resultatet är att graderad träning är överlägsen den tidigare rekommendationen att vänta och se. Både excentrisk träning (där man sänker en vikt och muskeln förlängs) och koncentrisk träning (där man lyfter en vikt och muskeln förkortas) minskar smärtan vid kronisk tennisarmbåge, men excentrisk träning ger snabbare effekt.

Undersökning med PET av perifera nervsystemet visade ökad biotillgänglighet av substans P-receptorn neurokinin 1 (NK1) i de smärtande armarna jämfört med i de friska. Detta talar för att substans P och NK1 är engagerade i den perifera, smärtande vävnaden vid kronisk tennisarmbåge.

Graderad träning


Fyll en 5-liters plastdunk med 1–2 liter vatten (1 liter för kvinnor, 2 liter för män). Håll dunken med den smärtan­de armen, som på bilden. Underarmen ska ha stöd mot armstödet på en stol eller mot en bordsskiva. Handleden ska vara fri och axel och överarm avspända.
Sänk dunken långsamt (ca 5 sekunder) med hjälp av endast handleden från högsta möjliga läge ner till lägsta möjliga. Lyft dunken snabbt (ca 1 sekund) till startläget igen. Hjälp gärna till med den andra smärtfria armen på vägen upp. Vila 30–60 sekunder efter att du sänkt dunken 15 gånger.
Upprepa hela denna procedur ytterligare två gånger (dvs sänk dunken 15 gånger i tre omgångar, 45 gånger totalt).
Gör denna träning en gång per dag vid ungefär samma tidpunkt under tre månader. Öka vikten en gång per vecka genom att fylla på 1 dl vatten (dvs slutvolym blir 2,2 liter för kvinnor och 3,2 liter för män).
Lätt träningsvärk är naturlig och ett tecken på att träningen har effekt. Träningsvärken bör lätta till nästa dygn. Om inte, kan startvikten minskas med 2–5 dl.

Träning med hjälp av en vattendunk. Se Faktarutan »Graderad träning«.