Essentiell tremor är en av de vanligaste rörelsestörningarna. Av drabbade patienter är bara ungefär hälften hjälpta av medicinering. I farmakorefraktära fall kan stereotaktisk funktionell neurokirurgi övervägas som behandlingsalternativ. Numera har implantation av elektroder för djup hjärnstimulering (DBS) nästan helt ersatt lesioneringskirurgin. Under längre tid har DBS i ventrolaterala talamus (Vim) varit den etablerade referensmetoden i kirurgisk behandling av essentiell tremor. Det är dock endast ca 80 procent som får tillfredsställande effekt av operationen, och toleransutveckling ses över tid. Under senare år har lovande resultat presenterats när det gäller DBS i bakre subtalamiska området (PSA), som omfattar zona incerta (Zi) och radiatio prelemniscalis (Raprl).
Syftet med avhandlingen var att utvärdera kirurgisk behandling av essentiell tremor och optimalt stimulationsmål. Prognostiska faktorer och kirurgins påverkan på livskvalitet analyserades också.

Långtidseffekter av talamotomi utvärderades i en retrospektiv studie med en uppföljningstid på 20,8 ± 5,2 år efter operation. Den optimala elektrodlokalisationen utvärderades genom att jämföra effekt och kontaktlokalisation hos två grupper: en med DBS i ventrolaterala talamus och en med DBS i bakre subtalamiska området. Effekten av DBS i zona incerta följdes upp i en prospektiv studie av 21 patienter. Prognostiska faktorer (ålder, kön och preoperativ grad av tremor) undersöktes i en prospektiv studie på 68 patienter. Slutligen undersöktes graden av livskvalitetsförbättring ett år efter DBS i zona incerta hos 16 patienter.

Talamotomi hade vissa gynnsamma effekter men var behäftad med många komplikationer. DBS i zona incerta förbättrade handtremorn och handfunktionen med 95 procent. Utvärderingen av det optimala stimulationsmålet visade att den bästa effekten erhölls i bakre subtalamiska området. Effekten av DBS vid essentiell tremor är inte korrelerad med ålder, kön eller grad av tremor. Där­emot korrelerade den absoluta tremorreduktionen med graden av preoperativ tremor. Vad gäller livskvalitet sågs statistiskt signifikanta förbättringar (71 procent) i ADL-funktioner, medan förbättringen mätt med livskvalitetsspecifika utvärderingsverktyg var mer modest, i vissa fall insignifikant. Det skulle kunna tyda på att nya sjukdomsspecifika verktyg för utvärdering av livskvaliteten skulle behövas. Vad gäller talamotomier kunde en viss positiv effekt ses i långtidsuppföljningen, men behandlingen var behäftad med många komplikationer.

Sammanfattningsvis pekar avhandlingens resultat på att bakre subtalamiska området är ett effektivt och säkert mål för DBS-behandling vid essentiell tremor. När DBS i ventrolaterala talamus respektive i zona incerta jämförs har de elektrodkontakter med bäst effekt varit belägna i zona incerta-området. Den preoperativa graden av tremor var den enda signifikanta prognostiska faktorn som kunde påvisas i detta material. DBS i zona incerta gav signifikant förbättring i ADL-funktioner, som har visat sig vara nära kopplade till uppfattningen av livskvalitet.