Patienter som använder bisfosfonater verkar ha en dubbelt så lång livslängd på sina ledimplantat som patienter som inte använder dessa läkemedel. Denna observation publiceras i BMJ.
Den vanligaste orsaken till revisionskirurgi efter en primär protesoperation är att implantatet lossnat. Detta händer om benet som stödjer implantatet resorberas. Remodellering av benvävnaden kan leda till lokaliserad nedbrytning av benet, vilket också kan leda till behov av revision. Det har därför diskuterats huruvida bisfosfonater, genom att påverka osteoklaster, kan ha positiv inverkan på implantatets livslängd.
Detta har nu studerats i en brittisk genomgång av ett representativt urval primära artroplastiker i antingen knä (n = 18 726) eller höft (n = 23 269) som gjorts i landet mellan åren 1986 och 2006. Patienter med tidigare höftfraktur, reumatoid artrit eller ålder under 40 år exkluderades. Däremot kunde protesindikationen vara såväl aktuell höftfraktur som artros. Patienterna följdes upp från plastik till revision eller upp till 15 år efter plastik om revision inte skett. För att definieras som bisfosfonatanvändare skulle patienterna ha förskrivits bisfosfonater åtminstone sex månader före primärplastiken, och haft en god följsamhet, eller ha gjort minst sex uttag före plastiken.

Bland de 41 995 patienterna identifierades 1 912 bisfosfonatanvändare. Färre av dessa användare hade fått revision vid 5 års uppföljning än av icke-användarna (0,93 procent; 95 procents konfidensintervall, KI, 0,52–1,68) mot 1,96 procent (95 procents KI 1,80–2,14). Tiden till revision var dubbelt så lång bland bisfosfonatanvändarna (tidskvot 1,96; 95 procents KI 1,01–3,82). Författarna beräknade att number needed to treat med orala bisfosfonater var 107 för att undvika en revisionsoperation.
Observationsstudier av läkemedel­s­an­vändning kan alltid ha risk för s k confounding by indication eftersom patienterna inte randomiserats till bisfosfonatbehandling eller icke-behandling. Fördelningen av störfaktorer kan därmed vara ojämn i grupperna, vilket i sin tur också skulle kunna förklara skillnaden i prognos. Även om en s k propensity score-analys användes här för att försöka minska risken för störfaktorer behöver resultaten bekräftas (eller motbevisas) i randomiserade studier.