I Nature presenteras ett tidigare okänt hormon som påverkar omsättningen av fett och som givits namnet irisin.
Bakgrunden till studien är att fysisk aktivitet förbättrar en individs metabola status och kan vara gynnsam vid typ 2-diabetes. Dessutom resulterar fysisk aktivitet i ökad ämnesomsättning, och ökningen är större än vad som motiveras av bara den fysiska aktiviteten. Dessa fakta är välkända, dock är de molekylärbiologiska mekanismerna inte helt klarlagda.

I studien har försök gjorts på möss. Författarna visar att fysisk aktivitet stimulerar en signalkaskad i muskelcellen som initieras av proteinet PPAR-gamma koaktivator-1. Denna reaktion avslutas med att ett membranprotein klyvs bort och utsöndras från muskelcellen i form av ett 112 aminosyror långt peptidhormon: irisin.
Hormonet är uppkallat efter den grekiska gudinnan Iris, som enligt mytologin var budbärare åt gudarna. Det är just gudinnans budbärarfunktion författarna tagit fasta på vid valet av namn. Hormonet, som identifierats även hos människa, har flera funktioner. Bland annat ökar det energiomsättningen samtidigt som det påverkar sammansättningen av fettceller och driver fettvävsutvecklingen från vita fettceller till bruna, mer metabolt aktiva fettceller. Brun fettväv är mer vaskulariserad och har fler mitokondrier än vit fettväv. Länge ansågs att brunt fett bara återfanns hos små barn, men senare års forskning har visat att brun fettväv finns även hos vuxna.

En riktigt intressant fråga är naturligtvis om irisin kan tillföras utifrån som ett slags konstgjort »motionstillskott«. Författarna har injicerat möss uppfödda på en högkaloridiet med hormonet i låga till måttliga doser, som motsvarar vad som uppmätts i blodet efter att djuren varit fysiskt aktiva. Detta resulterade i att djurens ämnesomsättning och glukoskänslighet ökade påtagligt, dessutom gick de ned i vikt.
Men än är det långt till dess att »motion på tablett« blir verklighet, och det finns anledning att inte ha alltför överdrivna förhoppningar. Man kan betänka hormonet leptin, som utsöndras av fettväv och som har en känd hunger­­reglerande funktion. Detta blev extremt uppmärksammat när det upptäcktes. Mycket stora summor investerades för att skapa ett läkemedel för viktnedgång baserat på leptin, men trots satsningarna har resultaten låtit vänta på sig. Dessutom finns det ju, som bekant, mängder av positiva effekter av motion vid sidan av ökad ämnesomsättning och fettförbränning.
En intressant aspekt av irisin är att människans och musens irisin är helt identiska till skillnad från exempelvis insulin, som skiljer sig lite mellan olika arter. Detta indikerar att irisin är biologiskt konserverat. Mycket tyder på att det finns en receptor för irisin på fettcellernas yta, skriver författarna. En sådan receptor återstår dock att identifiera.