Samhällskostnaderna för att ställa in doseringen av warfarin är mycket stora. Nu har en kanadensisk grupp publicerat en studie i Annals of Internal Medicine som undersökt om kontrollen av doseringen kan göras med längre intervall utan att öka risken för patienten.
Studien har gjorts vid ett centrum i Hamilton, Kanada, och omfattade 226 patienter som haft oförändrad war­­farin­dos under åtminstone sex månader med INR-värden inom terapeutiskt intervall. Hälften av patienterna utgjorde kontrollgrupp och följdes upp med INR-monitorering och kontroll av warfarindosen var fjärde vecka under ett år i enlighet med nordamerikanska riktlinjer.
Testgruppen kontrollerades också var fjärde vecka, men bara vid ett av kontrolltillfällena under en 12-veckorsperiod fick den behandlande läkaren det riktiga provsvaret. Vid de övriga två tillfällena skickades i stället falska INR-värden som indikerade att den givna warfarindosen skulle behållas.
Undersökning var en s k non-inferi­ority-studie, där det primära effektmåttet var andelen INR-resultat inom det terapeutiska intervallet. Denna andel skilde sig inte signifikant mellan test- och kontrollgruppen, vilket talar för att det inte är mer riskabelt att kontrollera warfarindosen var tolfte vecka än var fjärde vecka.
Det enda sekundära effektmått som skilde mellan de två grupperna var att färre patienter hade dosförändringar i tolv- än i fyraveckorsgruppen under studieåret. För övriga sekundära effektmått, extremt höga eller låga INR-värden, allvarliga blödningskomplikationer, tromboemboliska händelser och död, saknades signifikanta skillnader mellan grupperna.
En svaghet med studien är att man ville undersöka om det är lika säkert att kontrollera warfarindosering med 12- som med 4-veckorsintervaller, men i studiens blindning ingick att testgruppen ändå kontrollerades och hade kontakt med behandlande läkare var fjärde vecka. Andra svagheter är att den genomförts på endast ett centrum med relativt få patienter och att författarna har använt sig av surrogatmått.