Autoreferat. Screening genom regelbunden gynekologisk cellprovskontroll räddar liv genom att förebygga cancer via upptäckt och behandling av cellförändringar i livmoderhalsen men också genom att förbättra chansen till bot i det mindre antal fall som inte kunnat förebyggas. De kvinnor som dör i livmoderhalscancer har sällan deltagit i cellprovskontroller inom det rekommenderade intervallet.

I BMJ publicerades nyligen en landsomfattande studie av prognosen bland alla fall av livmoderhalscancer som inträffade under 1999–2001 i Sverige. I studien visas att kvinnor med livmoderhalscancer som upptäcks på grund av symtom har betydligt bättre chans till bot (74 procent; 95 procents konfidensintervall, CI, 68–79) om de har undersökts regelbundet med cellprov än om de inte deltagit i screening (60 procent; 95 procents CI 53–66). Framför allt visas att kvinnor med livmoderhalscancer som upptäcks vid screening, dvs vid cellprovstagning utan symtom, har mer än 92 procents chans till bot (95 procents CI 75–98). Det gäller även kvinnor som inte lämnat prov tidigare, och det gäller för både skivepitelcancer och den ovanligare typen av livmoderhalscancer, adenokarcinom.
Vid bedömning av överlevnadsvinst efter screening måste hänsyn tas till s k lead time bias, dvs att sjukdomen upptäcks tidigare genom screening utan att prognosen förbättrats. Normalt krävs randomiserade studier för att undersöka detta, vilket inte är möjligt i etablerade screeningprogram.
Därför har vi i denna observationsstudie beräknat s k cure proportions, som anger vilken proportion av överlevnad bland cancerfallen som sammanfaller med befolkningens överlevnad i motsvarande ålder. Studien visar att de positiva resultaten när det gäller överlevnad för kvinnor med livmoderhalscancer som har deltagit i scree­ning inte beror på överdiagnostik av oskyldiga cancerformer, utan att den tidigare upptäckten medför en verkligt förbättrad chans till bot.

Fynden visar att deltagande i det svenska screeningprogrammet ger förlängd överlevnad även vid cancer som uppstår trots programmet. Detta är starka argument för att kvinnor bör delta i scree­ning och ett kvitto på det svenska scree­ningprogrammets effekt och kvalitet. Fynden visar också på att framtida kvalitetsförbättringar måste vara väl organiserade för att kunna förhindra ytterligare dödsfall i sjukdomen.
I en ledarartikel i samma nummer av BMJ påpekas att det svenska kvalitetsregistrets metodik för mätning av kvalitet och uppföljning av screeningens effekt är en förebild internationellt för hur kvalitetsuppföljning av screeningprogram ska genomföras.
Ansatsen är en nationell undersökning av historiken av olika screeningrelaterade processmått för samtliga cancerfall i landet samt populationsbaserade kontroller. Varje processmått kan sedan utvärderas med avseende på om en förbättring av kvalitet har stor, liten eller ingen potential för att ge ökat resultat i form av mindre dödlighet i cancer. Metodiken rekommenderas nu i europeiska riktlinjer för kvalitetsuppföljning.
Studien utgår från Nationellt kvalitetsregister för gynekologisk cellprovs­kontroll och är finansierad av ett anslag från Stiftelsen för strategisk forskning.