I en aktuell avhandling från Hälsouniversitetet i Linköping undersöktes hur blodtryck uppmätt med ambulatorisk respektive icke-invasiv central metodik kan användas för att skatta graden av kardiovaskulär organpåverkan hos patienter med typ 2-diabetes och hur blodtryck uppmätt i samband med akut sjukhusinläggning på grund av bröstsmärta predicerar ett-årsöverlevnaden efter vårdtillfället.

Baslinjedata från den observationella kohortstudien CARDIPP (Cardiovascular risk factors in patients with diabetes – a prospective study in primary care) visade att bland medelålders patienter med typ 2-diabetes som behandlas i primärvården hade nära nog en av tre förhöjt nattligt blodtryck, trots att mottagningsblodtrycket var utmärkt. Detta
fenomen, maskerad nattlig hyper­toni, visade sig vara kopplat till ökad kärl­stelhet, en markör för ökad kardiovaskulär risk.
Av patienter med typ 2-diabetes och normalt mottagningsblodtryck visade sig dessutom nära nog en av fem ha högt centralt pulstryck, vilket också var kopplat till ökad kärlstelhet. Bland de studiedeltagare som använde minst ett blodtrycksläkemedel visades att de som använde betablockerare hade högre centralt pulstryck än de som använde andra blodtryckssänkande medel men att det inte förelåg någon skillnad mellan grupperna avseende mottagningspulstryck eller ambulatoriskt uppmätt pulstryck.

Betablockerare har tidigare i hypertonistudier visat sig vara mindre effektiv vad gäller att sänka det centrala blodtrycket än det konventionella, men det har inte tidigare visats att detta är relevant även bland primärvårdsbehandlade patienter med typ 2-diabetes som inte deltar i läkemedelsstudier. Vid en direkt jämförelse mellan centralt och ambulatoriskt uppmätt blodtryck visade sig framför allt det ambulatoriskt uppmätta blodtrycket samvariera med vänsterkammarmassan, mätt med ekokardiografi.
Vid analys av en stor grupp patienter som lagts in akut på sjukhus på grund av bröstsmärta och som registrerats i det nationella kvalitetsregistret RIKS-HIA visades att högt blodtryck, uppmätt vid ankomst till hjärtintensivvårdsavdelningen, var förknippat med lägre ettårsmortalitet än normalt blodtryck. Detta gällde för patienter både med och utan tidigare känd diabetes.
Sammanfattningsvis visar fynden i avhandlingen att när man ska använda blodtrycksvärden för att värdera graden av organskada eller den framtida pro­gnosen hos patienter med diabetes måste man ta hänsyn till både den mätmetod som använts och de förhållanden som rådde i samband med blodtrycksmätningen.