Vikten av en optimal hantering av äldres multimedicinering är i dag odiskutabel. I avhandlingen har effekten av multimedicinering studerats ur olika perspektiv.
Den första delstudien utgick från 302 patienter på särskilda boenden. Avsikten var att optimera patienternas läkemedelsbehandling för att få ett bättre hälsotillstånd. I interventionsgruppen minskade antalet stående läkemedel (P < 0,05), i kontrollgruppen sågs samtidigt en ökning av antalet såväl totala som stående läkemedel (P < 0,01). Beträffande uppföljningar och utvärderingar sågs statistiskt signifikanta förändringar (P < 0,01) med fördel för interventionsgruppen. Delstudie två genomfördes genom att randomisera 150 patienter med multimedicinering som skrevs ut från sjukhus till tre grupper. I de två interventionsgrupperna sändes resultaten av en läkemedels­översyn till förskrivarna. I den ena gruppen fick patienterna dessutom en egen läkemedelslista att diskutera med sin läkare. Studien pågick i ett år, utfallsmått var förskrivningskvalitet och livskvalitet mätt som EQ-5D och EQ VAS. Inga signifikanta förändringar sågs i någon av interventionsgrupperna avseende antal läkemedel, antal fel, risk­indikatorer och proportion av patienter med risk för C-respektive D-interaktioner. Förekomsten av korrekta läkemedelslistor var låg, 10–15 procent. I mindre än en tiondel av fallen hade resultaten av läkemedelsöversynen föranlett någon dokumenterad åtgärd. Endast i 8 av 22 fall hade patienten tagit del av sin läkemedelsbehandling. Patienternas livskvalitet var låg och skilde sig inte mellan grupperna vare sig före eller efter interventionen. I delstudie tre undersöktes medicineringens kvalitet och lämplighet mätt som medication appropriateness index (MAI) i relation till livskvalitet (EQ-5D index) i de patientgrupper som ingick i delstudie 2. Utifrån erhållna MAI-summor delades patienterna in i tre lika stora grupper från »bäst« till »sämst« me­di­cinering. Det visade sig att 86 procent av patienterna var nöjda med sin medicinering, medan endast 56 procent kände sig kapabla att hantera den. Resultatet visade att låg kvalitet i läkemedelsbehandlingen åtföljdes av sämre livskvalitet (P < 0,01). Resultatet kvarstod också när man justerade för ålder, kön, antal läkemedel och komorbiditet. Läkemedelsbehandling till äldre bygger på teamsamverkan, varför den fjärde artikeln utgår från en intervjustudie av sjuksköterskor som arbetade i särskilda boenden. Sju olika kategorier framkom där sjuksköterskorna beskrev en egenhändigt utarbetad yrkesroll i en organisation utan ledarskap. Studien talar för att de hade ett passivt förhållningssätt utan egen reflexion avseende läkemedelsbehandling. Slutsatserna i avhandlingen är att en strukturerad läkemedelsöversyn gav fler utvärderingar och minskade antalet läkemedel på särskilda boenden. Återkoppling till läkare av funna risker och fel i läkemedelsanvändningen i avsikt att förbättra läkemedelsbehandlingen var verkningslös. Patienternas svaga situation i vården befästes då deras synpunkter inte kom fram. Ett samband mellan god kvalitet i läkemedelsbehandlingen och bättre livskvalitet för den här gruppen av multisjuka äldre verifierades. Sjuksköterskornas förhållningssätt avgör läkarnas möjlighet till optimering av läkemedelsbehandlingen för de äldre på särskilda boenden. Anpassning, omprövning och prioritering av medicineringen är avgörande för att göra gott och inte skada.