Det är väl känt att vissa patienter inte klarar primäringreppet vid kolorektal kirurgi och att reopereration krävs. Hela beslutsprocessen runt en reoperation och den efterkommande vården har man försökt värdera med begreppet failure-to-rescue (FTR) i denna artikel.

Det är ett intressant grepp, och man har tittat på dem som opererats, dvs surgical failure (FTR-S). Man har valt att gå in i hela engelska National Health Ser­vice (NHS) och se på deras stora databas. Man har tittat på postoperativ mortalitet och koncentrerat sig på den kvintil sjukhus som har lägst respektive högst mortalitet. Så gott det går har man kompenserat för kända störfaktorer, såsom social klasstillhörighet, olika typer av ingrepp men även hur sjukhusen är organiserade med antal sängar i förhållande till intensivvårdsplatser och uppvakningsavdelning med intermediärvårdsplatser.

Det intressanta resultatet är att man inte har sett någon skillnad i andelen komplikationer mellan sjukhusen med lägst mortalitet och sjukhusen med högst mortalitet. Även när man korrigerat alla fynd för de störfaktorer man identifierat såg man fortfarande ingen skillnad avseende den procentuella fördelningen av komplikationer. Det man däremot såg var att det går signifikant sämre för de patienter som reopereras på sjukhus som tillhör dem med högst mortalitet än på sjukhus med lägst mortalitet. Ett intressant fynd är att högmortalitetssjukhusen har färre intensivvårdsplatser och även en sämre intermediärvårdsorganisation.

I diskussionen förklaras vad som avses med begreppet FTR-S, och författarna menar att i och med att den procentuella andelen komplikationer inte skiljer sig mellan de olika sjukhusen, inte ens när man kompenserar för alla störfaktorer, så måste detta bero på hur organisationen är uppbyggd och hur man agerar när en komplikation som kräver kirurgi uppstår.

Svagheten är designen, dvs det är en registerstudie där det inte går att i detalj studera varje enskild komplikation. Den övergripande förklaringen är bristande aktivitet när någonting händer patienter som bör få personal att reagera. Det gäller inte bara läkare utan hela teamet. Andra faktorer kan vara rent strukturella, som dålig tillgång till operationsmöjligheter m m. Man har svårt att hitta någon specifik orsak utan sammanfattar resultatet med att det är uppenbart att det är skillnader mellan sjukhusen, och dessa skillnader måste vara av strukturell karaktär och inte bero på patienterna.

Kan dessa data översättas till svenska förhållanden? Även vi har skillnader i post­operativ mortalitet, men mig veterligen har ingen tittat på våra mortalitetssiffror på detta sätt. Det som gör de engelska siffrorna starka är att de flesta enheter i England är betydligt större än hos oss, då ett stort sjukhus i Sverige är att betrakta som en liten enhet i England.
Vi har sjukhus som gör endast 15 kolonresektioner om året, och sådana enheter har man i stort sett tagit bort i England. Därför är det väldigt svårt att jämföra svenska data med de engelska, eftersom enstaka händelser på ett litet sjukhus i Sverige får statistiskt sett enorma konsekvenser jämfört med en likartad händelse på ett stort sjukhus.

Artikeln är mycket läsvärd, och det är uppenbart att omhändertagandet av en patient när det är dags att reoperera skiljer sig stort mellan olika sjukhus. Det kan vara allt från bristfälligt agerande personal till problem med intern logistik, operationsutrymme osv. Det finns ingen anledning att tro att Sverige därvidlag är bättre än England. Därför bör man läsa artikeln, ta den till sig, fundera över sin egen verksamhet och försöka hitta egna vägar för hur man ska agera.