En familj som redan är drabbad av suicid har ökad risk för att drabbas på nytt. Risken är högre om man exponeras i barn- och tonårstid än som ung vuxen.

En fråga är om denna risk är genetiskt eller miljömässigt betingad. I en studie studerades tidigt bortadopterade barn, som alltså inte exponerats för den biologiska förälderns suicidhandling. Risken för att barnet senare skulle göra suicidförsök var inte förhöjd om det bara var en biologisk förälder som tagit sitt liv eller gjort suicidförsök. Risken var inte heller förhöjd om adoptivföräldern vårdats på psykiatrisk klinik innan barnet fyllt 18 år. Vi fann däremot fyra gånger högre risk om suicidalt beteende fanns hos en biologisk förälder och adoptivmodern dessutom varit föremål för psykiatrisk vård, som ett tecken på gen–miljöinteraktion.

Studien är ett samarbete mellan Johns Hopkins-sjukhuset och Bo Runeson, Karolinska institutet. Studien bygger på svenska registerdata från 1973 till 2003 och är en retrospektiv kohortstudie som innehåller 2 516 individer med en biologisk förälder som gjort suicid eller suicidförsök och 5 875 individer med en biologisk förälder som vårdats för psykisk störning men inte gjort suicidförsök.
Resultatet tyder på att det biologiska arvet kan påverkas. Att tidigt identifiera och behandla psykisk störning hos föräldrar kan vara ett steg för att hindra att benägenheten för suicidhandlingar får betydelse i nästa generation.