En artikel som nyligen publicerats i Diabetes sammanfattar nya fynd rörande C-peptidens fysiologi och de positiva effekter som observerats vid behandling med C-peptid tillsammans med insulin vid långtidskomplikationer av typ 1-diabetes.
C-peptid är uppbyggt av 31 aminosyror som avskiljs från proinsulin när insulin bildas i bukspottkörtelns betaceller. Peptiden frisätts tillsammans med insulin och cirkulerar i blodet i låga koncentrationer (ca 0,5–3 nM). Plasmakoncentrationen av C-peptid är ett mått på betacellernas funktion, och används sedan länge i kliniskt arbete för att särskilja typ 1- och typ 2-diabetes. Fynd under det senaste decenniet visar nu att C-peptid binder specifikt till de flesta cellmembran, aktiverar ett Gα-protein och stimulerar inflödet av kalcium till cellerna. Detta leder till aktivering av en intracellulär signalkaskad vars sluteffekter inkluderar stimulering av Na+/K+-ATPas och endotelialt kväveoxidsyntetas (eNOS) samt aktivering av en rad transkriptionsfaktorer, vilka i sin tur inverkar på bland annat celltillväxt, apoptos och inflammatoriska processer. Tillförsel av C-peptid till diabetiska råttor med perifer neuropati har visat att peptiden stimulerar Na+/K+-ATPas och eNOS i nervvävnad samt aktiverar neurotrofiska faktorer (NGF, NT3 och IGF-1), resulterande i ökad nervledningshastighet och regress av strukturella förändringar i perifera nerver. Även diabetisk nefropati kan påverkas i gynnsam riktning med C-peptidbehandling; minskad albuminutsöndring och regress av glomerulär mesangiell expansion har påvisats i djurstudier.

Studier på unga patienter med typ 1-diabetes visade att behandling med C-peptid minskade både glomerulär hyperfiltration och albuminutsöndring i urinen.
En crossover-studie där 21 patienter behandlades i tre månader med C-peptid respektive placebo visade att C-peptid utöver signifikant minskning av albuminutsöndring även hade gynnsam inverkan på kardiell autonom dysfunktion.
De två hittills största kliniska prövningarna med C-peptid genomfördes med indikationen perifer neuropati. I den första behandlades 49 patienter med typ 1-diabetes och mild neuropati i tre månader och i den andra studien ingick 139 patienter där behandlingstiden var sex månader.
Studierna visade att C-peptid, jämfört med placebo, hade en positiv effekt på sensorisk nervledningshastighet, vibrationsperception och kliniska tecken vid neuropati. I 6-månadersstudien framgick dessutom att C-peptid hade en gynnsam effekt på den erektila funktionen hos de manliga patienterna. Ingen skillnad förelåg med avseende på metabol kontroll eller blodtryck hos patienter som behandlades med C-peptid respektive placebo.

Förhoppningen är nu att en ny beredning av C-peptid, avsedd för subkutan injektion en gång per vecka, snart ska kunna utvärderas i en större klinisk prövning inom diabetesneuropati. Faller studien väl ut skulle den långverkande C-peptiden kunna erbjuda en ny behandling inom ett område där det i dag saknas kausal terapi.