I avhandlingen redovisas faktorer som vägs in vid beslut om behandling vid kolorektalcancer, såsom resultat från kliniska studier, patientfaktorer och interaktionen mellan läkare och patient. Det är sedan tidigare känt att patienter med låg socioekonomisk status har sämre överlevnad i cancer än andra patienter, och man har i några studier kunnat påvisa skillnader i behandling som kopplats till socioekonomisk status.

I en mellansvensk registerbaserad studie stratifierades kolorektalcancerpatienter för socioekonomiska paramet­rar. Skillnader sågs i utredning, kirurgisk och onkologisk behandling samt i överlevnad, där högutbildade patienter generellt gynnades. Högutbildade patienter hade längre överlevnad än patienter med lägre utbildning i cancerstadier I–III men inte i stadium IV.

I en kohort patienter med nydiagnostiserad metastatisk kolorektalcancer i sjukvårdsdistrikten runt Uppsala, Bergen och Odense studerades rekrytering till kliniska studier. Patienter som inkluderades i kliniska studier hade bättre allmäntillstånd, färre cancersymtom och mer sällan laboratorieavvikelser än patienter som cytostatikabehandlades utanför kliniska studier. Medianöverlevnaden var 21 månader för studiepatienterna, 15 månader för dem som cytostatikabehandlades utanför en studie och 2 månader för dem som inte cyto­statikabehandlades. Studien belyser tydligt att resultat från studiepatienterna inte alltid är applicerbara på genomsnittliga cancerpatienter.

I samma nordiska kohort studerades betydelsen av familjestruktur och utbildningsnivå för behandling och överlevnad. När justering för ålder och komorbiditet gjorts sågs inga skillnader i behandling eller överlevnad mellan patienter med olika utbildningsnivå, frånsett att högutbildade oftare genomgick metastaskirurgi än andra. Ensamboende patienter hade oftare avancerad sjukdom vid diagnos och fick mer sällan kombinationscytostatika och metastas­kirurgi än patienter som bodde med någon och hade därtill i median fyra månader kortare överlevnad.
I ett delarbete intervjuades 20 svenska onkologer om faktorer som vägs in vid val av cancerbehandling. Dessa uppgav att de var mer försiktiga med cyto­statika till ensamstående patienter på grund av rädsla för toxicitet, som kunde vara svår för patienten att hantera på egen hand. Flera onkologer uppgav att de väger in patientens sociala situation i behandlingsbeslut, och att anhöriga i praktiken har möjlighet att påverka behandling. Onkologerna var medvetna om patienternas utbildningsnivå och beskrev högutbildade patienter som pålästa, med många frågor och emellanåt tydliga önskemål/krav på behandling. Lågutbildade patienter beskrevs som mer tystlåtna och med generellt större tillit till läkaren och sjukvården som helhet.
Onkologerna tyckte samstämmigt att det var fel att anpassa behandlingen till patientens socioekonomiska status, men många medgav att det ändå sker. Att patienten skulle bli nöjd var ett starkt skäl till att tillmötesgå önskemål om behandling, även när den objektiva chansen till behandlingsrespons bedömdes som låg.