Bipolär affektiv sjukdom är en allvarlig kronisk sjukdom som innebär stort lidande för både patient och närstående. Sjukdomen drabbar ungefär 1 procent av befolkningen och leder till en tydligt förhöjd suicidrisk. För att förhindra återinsjuknande och suicid behövs livslång preventiv behandling med stämningsstabiliserande läkemedel: litium, stämningsstabiliserande antiepileptika eller atypiska neuroleptika. Farmakologisk behandling är inte riskfri, och allvarliga somatiska biverkningar finns.

Litium har länge ansetts vara det läkemedel som bäst förebygger suicid, men läkemedlets säkerhet har debatterats ända sedan 1970-talet: flera studier visade bl a risk för njurpåverkan. Den senast publicerade studien (2010) drog slutsatsen att njursvikt (uremi) vid kronisk litiumbehandling förekommer men är ovanlig. Frågan om hur man ska värdera njurpåverkan av litium vid långtidsbehandling av bipolär sjukdom är fortfarande inte besvarad.

Därför genomförde psykiatrin och njurmedicinen i Umeå och Luleå en beslutsanalys som jämförde litium med stämningsstabiliserande antiepileptika. Vi skapade ett beslutsträd för att visa beslutsprocessens struktur och avvägningen mellan förväntade effekter och biverkningar, dvs återfalls- och suicidprevention samt terminal njursvikt som de extrema resultaten.
I modellen finns två beslut att fatta: det första gäller om litium eller antiepileptika ska sättas in och det andra om man efter 20 års behandling ska avbryta litiumbehandlingen och byta till antiepileptika om det finns tecken på kronisk njursvikt. Beslutsträdet fylldes med data utifrån en systematisk litteraturgranskning.

Vår modell identifierar litium som förs­tahandsval vid behandlingsstart. Risken att utveckla kronisk eller terminal njursvikt visar sig inte vara relevant vid behandlingsstarten. Efter 20 års behandling står litium kvar som första val. Om kronisk njursvikt då har utvecklats kan man avbryta litiumbehandlingen och byta till antiepileptika om sannolikheten för progression till terminal njursvikt (dialys eller transplantation) överstiger 41,3 procent eller om antiepileptika är mer effektiva än litium för att förhindra återfall.
Utifrån vår modell, som är baserad på nuvarande kunskapsläge, borde litium därför rekommenderas i de flesta fall, inte enbart vid behandlingsstarten utan även i närvaro av långsiktiga renala biverkningar. Eftersom modellen baseras på en litteraturgranskning håller vi nu på att reda ut frågan vidare med utvidgade studier för att få egna data. Vi vill kartlägga hur njurfunktionen påverkas efter utsättning av litium och om det finns riskfaktorer som man måste beakta.