Bland patienter som använder glukokortikoider under lång tid har de med Cushings syndrom högst risk för hjärt–kärlsjukdom och bör därför övervakas intensivt, enligt en studie i BMJ.
Runt 1 procent av befolkningen i Storbritannien är långtidsanvändare av sy­stemiska glukokortikoider, och runt två av tre patienter har iatrogena manifestationer av denna exponering. Iatrogent Cushings syndrom karaktäriseras av en typisk redistribution av fettvävnad, som kan liknas vid en sorts lipodystrofi. Dessa förändringar är kopplade till kardiovaskulära riskfaktorer, som höga blodtrycks-, glukos- och triglycerid­nivåer. Lipodystrofi har också kopplats till tidig ateroskleros.

I en brittisk populationsbaserad primärvårdsdatabas identifierades en grupp på 547 patienter med diagnosen Cushings syndrom som använde systemiska glukokortikoider och två jämförelsegrupper: en bestående av 3 231 patienter som förskrivits långtidsbehandling med glukokortikoider men som inte diagnostiserats med Cushings syndrom och en med 3 282 patienter som inte förskrivits glukokortikoider alls. Incidensen av hjärt–kärlsjukdom – definierat som hjärtinfarkt, hjärtsvikt eller ischemisk stroke – beräknades i dessa grupper. Cirka 70–72 procent av patienterna var kvinnor och genomsnittsåldern cirka 64 år. Uppföljningstiden bestämdes till ett år (i Cushinggruppen ett år från det att dia­gnosen Cushings syndrom ställts; i de andra grupperna slumpmässigt vald).

Incidensen av hjärt–kärlsjukdom i grup­pen med både glukokortikoidbehandling och Cushings syndrom var 15,1 per 100 personår jämfört med 6,4 i glukokortikoidgruppen utan Cushings syndrom och 4,1 i gruppen som inte förskrivits glukokortikoider. I justerade multivariata analyser kvarstod relationen mellan Cushings syndrom och kardiovaskulära utfall (med relativa risker på 2–3 jämfört med glukokortikoidgruppen utan Cushings syndrom). Den justerade hazard-kvoten för hjärt–kärlsjukdom var 4,2 (95 procents konfidensintervall 3,0–5,8) jämfört med gruppen som inte förskrivits glukokortikoider. Patienterna med Cushings syndrom hade dock inte förhöjd risk för ett antal andra sjukdomar, som användes som negativa kontroller.

Studiedesignen är komplicerad och diskuteras utförligt i artikeln. Sammantaget anser författarna, med tanke på den kraftigt ökade risken, att iatrogent Cushings syndrom inte bör betraktas som en mindre biverkning. I stället förordar de intensiv övervakning och tidig utvärdering av hjärt–kärlstatus i denna patientgrupp.