Avhandling. I en aktuell avhandling från Lunds universitet redovisas nya resultat kring en ko-aktivator till östrogenreceptorn, AIB1 (amplified in breast cancer 1), som har betydelse för prognosen och effekten av adjuvant behandling med tamoxifen. Med hjälp av adjuvant behandling har prognosen för primär bröstcancer väsentligt förbättrats, och femårsöverlevnaden är i dag nästan 90 procent.

Den stora utmaningen för dagens bröstcancervård är att veta vilken patient som kommer att ha nytta av vilken adjuvant behandling. För att förhindra återfall hos några få behandlas i dag många kvinnor »i onödan« som även utan adjuvant behandling hade varit recidivfria. And­ra får recidiv trots terapi och hade således varit bättre hjälpta av and­ra åtgärder. Studier av vilka faktorer som påverkar recidivrisk och nytta av en viss behandling, t ex tamoxifen, är således viktiga för att bättre kunna individualisera behandling efter den enskilda patientens behov.

Påverkan av A1B1 på prognosen och svaret på tamoxifenbehandling har undersökts i en kontrollerad studie, där 564 premenopausala kvinnor randomiserades till adjuvant tamoxifenbehandling i två år eller ingen tamoxifenbehandling. Studien genomfördes 1986–1992 av södra och sydöstra bröstcancergrupperna, och randomisering gjordes oberoende av hormonreceptoruttryck i tumörerna. Effekten av AIB1 har därefter validerats i två oberoende kohorter, den ena inkluderande 237 lymfkörtelnegativa bröstcancerpatienter som inte erhållit adjuvant tamoxifen, den andra 445 patienter som samtliga erhållit tamoxifen i två år.

Både originalstudien och valideringsstudien visar att ett högt uttryck av AIB1 är associerat med en sämre pro­gnos för de kvinnor som inte erhållit adjuvant behandling. Däremot har de vars bröstcancer vid operation uttrycker höga nivåer av AIB1 mycket god effekt av tamoxifen. Detta talar emot att AIB1 skulle vara involverad i resistensutveckling mot tamoxifen, något som tidigare diskuterats.
Nyligen föreslogs även i cellinjer att effekten av AIB1 påverkas av en annan faktor, PAX2 (paired box 2 gene product), och att de gemensamt avgör hur cancercellerna svarar på tamoxifen. Därför inkluderar avhandlingen även studier av PAX2, som för första gången studeras i en större grupp av bröstcancerpatienter, med eller utan tamoxifen. I denna studie påverkar dock PAX2 inte prognosen eller förändrar den prognostiska effekten av AIB1.

Sammanfattningsvis visas här för första gången att även om kvinnor vars tumörer uttrycker höga AIB1-nivåer utan adjuvant behandling har sämre prognos, så har de stor nytta av endokrin behandling med tamoxifen. Tumörer med låga nivåer av AIB1, däremot, har visserligen en bättre prognos från början men den förbättras inte ytterligare av tamoxifen. Detta ger oss ökad information om vilka patienter som bör erhålla tamoxifen och till vilka annan behandling bör väljas. Eftersom AIB1 är starkt kopplad till sämre prognos är det en intressant biomarkör att studera vidare, som man hoppas kan bli mål för framtida läkemedel.