I New England Journal of Medicine presenteras inte mindre än tre studier kring HIV-prevention. Studierna avser antivirala preparat med indikationen »preexposure prophylaxis«, vilket innebär att de ges till HIV-negativa individer som har sex med en HIV-smittad, t ex individer som lever med en smittad partner, för att förebygga överföring av viruset.

Den kanske intressantaste studien av de tre har gjorts i Uganda och Kenya och avser 4 747 par, där den ena partnern var HIV-smittad. En majoritet (62 procent) av de HIV-negativa var män. Bland de HIV-positiva låg CD4-talet i genomsnitt på 495 celler per kubikmillimeter.
Deltagarna lottades till tre grupper: en grupp där den HIV-negativa partnern gavs antiviral behandling i form av dagligt tenofovir (TDF), en andra grupp där den HIV-negativa partnern i stället gavs kombinationen tenofovir och emtricitabin (TDF-FTC) och en tredje grupp med obehandlade kontroller. Samtliga HIV-positiva deltagare i alla tre grupper gavs sedvanlig HIV-behandling. Deltagarna följdes i upp till 36 månader, och man tittade på i vilken utsträckning deras partner smittats av viruset. Antalet deltagare var i princip lika stort i varje grupp (mellan 1 579 och 1 584 deltagare per grupp).
Totalt smittades 82 personer med HIV. Av dessa återfanns 17 i gruppen som fick tenofovir, 13 i kombinationsbehandlingsgruppen och 52 bland de obehandlade kontrollerna. Detta innebär sammantaget att kombinationsbehandlingen gav ett 75-procentigt skydd mot överföring, definierat som 75 procents relativ reduktion i incidensen (95 procents konfidensintervall, KI, 55–87; P < 0,001) jämfört med kontrollerna. Enbart tenofovir gav ett 67-procentigt skydd (95 procents KI 44–81; P < 0,001). Inga större skillnader mellan grupperna noterades på biverkningssidan.De övriga två studierna var behäftade med problem, bl a svårigheter att rekrytera patienter och låg följsamhet, och de avbröts i förtid. En av dessa studier har gjorts i Sydafrika, Kenya och Tanzania och avser TDF-FTC, dvs samma form av antiviral behandling som i den förstnämnda undersökningen. Men i den här studien noterades ingen effekt i form av HIV-skydd, vilket resulterade i att studien avbröts. På ledarplats kommenteras rönen under rubriken »Preexposure prophylaxis for HIV — where do we go from here?«, där författarna lyfter fram behovet av forskning kring långtidseffekter av profylaxbehandling, såsom risk för resi­stensutveckling. I kommentaren understryks att resultaten i de tre studierna skiljer sig markant åt, men man har inget svar på vad det kan bero på. Värt att notera är att den amerikans­ka läkemedelsmyndigheten FDA nyligen (juli 2012) har föreslagit att kombinationsbehandlingen tenofovir och emtricitabin, som i dag används av HIV-smittade, ska godkännas som profylax före eventuell HIV-exponering (preexposure prophylaxis) för HIV-negativa på basis av de nu presenterade resultaten.