Ökat kalciumintag är kopplat till en minskad risk för primär hyperparatyreoidism, visar en analys i BMJ.
Relativt lite är känt om orsakerna till primär hyperparatyreoidism. Monogena sjukdomar står för mindre än 5 procent, och strålning mot halsen kan också bara förklara en mindre andel. Kalciumintag är dock känt för att kunna påverka nivåerna av parathormon och skulle därmed kunna vara en faktor i patogenesen.

Amerikanska Nurses’ Health Study är en välkänd kohortstudie, där ett stort antal sjuksköterskor deltar och regelbundet besvarar enkäter kring livsstil och hälsa. För den aktuella studien inkluderades mer än 50 000 kvinnor, som var i åldern 39–66 år 1986 då de besvarade frågor kring kost och extra kalciumintag. Kalciumintag utvärderades sedan vart fjärde år. Åren 2006–2008 tillfrågades kvinnorna även om de någonsin hade fått diagnosen primär hy­perparatyreoidism.

Mellan åren 1986 och 2008 diagnostiserades 277 incidenta fall av primär hyperparatyreoidism, som bekräftades genom journalutdrag. Kvinnorna delades in i fem grupper efter nivån av kalciumintag. Efter att ha justerat för ett antal faktorer (bl a ålder, BMI, annat vitaminintag, rökning och alkohol) var risken för primär hyperparatyreodism i kategorin med högst kalciumintag 44 procent lägre än bland dem med lägst kalciumintag i kosten (relativ risk 0,56; 95 procents konfidens­intervall 0,37–0,86). Risken var ännu lägre när man undersökte dem med >500 mg kalciumintag/dag via vitamintillägg.

Eftersom detta var en observationsstudie är det dock exempelvis möjligt att en del kvinnor, på läkares inrådan, slutat ta kalciumtillskott i samband med att ha haft höga serumkoncentrationer av kalcium men innan de hunnit få diagnosen primär hyperparatyreoidism. Därför utfördes en analys bland dem som haft fyra års mellanrum mellan utvärdering av kalciumintag och diagnosen primär hyperparatyreoidism, och där var risken fortfarande sänkt men resultaten var inte lika signifikanta. Studiens kliniska implikationer bör därför tolkas med försiktighet.