Att föräldrar ofta underskattar sina barns vikt framkommer i en studie som publicerats i Pediatric Obesity. Studien bedrevs i åtta europeiska länder och omfattade 16 220 barn i åldrarna 2–9 år och deras föräldrar. Samtliga barn i studien vägdes och mättes, och föräldrarna fick besvara tre frågor angående hur de uppfattade sitt barns viktstatus och hälsa samt om de var oroliga för att deras barn skulle utveckla undervikt eller övervikt.

Varannan förälder till ett barn med övervikt i Nord- och Centraleuropa uppfattade sitt barn som normalviktigt. Motsvarande siffra i Sydeuropa var 75 procent. Bland de drygt 1 000 barn som hade fetma (BMI motsvarande >30 för vuxna) angav, beroende på land, 57–85 procent av föräldrarna barnens viktstatus som »aningen överviktigt«. Cirka 300 barn hade uttalad undervikt (BMI motsvarande <17 för vuxna); trots det uppskattade 30–51 procent av föräldrarna till dessa barn sina barn som normalviktiga. 81 procent av föräldrarna till alla normalviktiga barn i studien bedömde sina barns vikt korrekt, medan 17 procent uppfattade barnen som underviktiga och 2 procent uppfattade sina barn som »aningen överviktiga«.Föräldrarna uppfattade sina barn som friska, oberoende av deras viktkategori. Ett oväntat resultat var dock att en stor grupp föräldrar var oroliga för att barnen skulle kunna utveckla undervikt. Denna oro sågs i högre grad hos föräldrar i Sydeuropa; i 51–75 procent jämfört med 2–25 procent i Nord- och Central­europa. Även bland barn med fetma var 20 procent av föräldrarna oroliga för att barnen skulle utveckla undervikt.Skillnaden mellan föräldrarnas uppfattning om och barnets riktiga viktstatus kan ha betydelse för såväl behandling som preventiva åtgärder. Det är inte troligt att föräldrar själva tar initiativ till eller aktivt deltar i livsstilsförändringar om de uppfattar sitt barn som normalviktigt. Därför behöver objektiv information om ett barns BMI-utveckling tydligt förmedlas till föräldrarna, gärna i kombination med förslag till livsstilsförändringar.