I Lancet Oncology presenteras en amerikansk studie kring hur genetiska markörer kan prognostisera överlevnaden för patienter med prostatacancer som inte svarar på hormonbehandling. Prognosen kan skilja sig mycket mellan olika patienter med sjukdomen. En mängd parametrar har föreslagits kunna ge prognostisk information, bl a nivåer av PSA och ALP samt patientens ålder och förekomst av eventuella meta­staser i skelettet.
Dessa parametrar har emellertid inte visats ha något särskilt bra prognostiskt värde i praktiken, och det är mot den bakgrunden som forskarna försökt hitta genetiska verktyg för att bättre kunna förutsäga prognosen.

Författarna har tittat på ett material med 62 män med prostatacancer som inte svarat på hormonbehandling och undersökt 168 olika gener som sedan tidigare kopplats till sjukdomen och dess utfall. Dessa har korrelerats med det kliniska utfallet för patienten.
Författarna visar sammantaget att det med hjälp av sex gener (ABL2, SEMA4D, ITGAL, C1QA, TIMP1 och CDKN1A) går det att dela in patienterna i två grupper: en högriskgrupp, där medianöverlevnaden var 7,8 månader, och en grupp med lägre risk, där medianöverlevnaden var 34,9 månader.

Resultaten har verifierats i ännu en kohort med 140 män med prostatacancer som inte svarat på hormonbehandling. Flera av de aktuella generna spelar en viktig roll i immunförsvaret (bl a för T-celler och deras förmåga att aktivera B-celler). Att analysera generna hos en patient är relativt enkelt och billigt, vilket gör att metoden skulle kunna användas brett. Studiens resultat bör dock verifieras i större material innan metoden kan få spridning.