Autoreferat. I en studie publicerad i British Journal of Surgery framkommer att det finns ett samband mellan bukfetma och ökad risk att utveckla buk­aortaaneurysm. Ett högt BMI verkade däremot inte vara kopplat till sjukdomen.
Förekomsten av bukaortaaneurysm uppskattas till ca 2 procent hos 65-åriga män och 0,5 procent hos 70-åriga kvinnor. Då sjukdomen oftast är asymtomatisk före rupturen, vilket ungefär 800 personer i Sverige varje år dör av, är det av vikt att identifiera faktorer som indikerar vilka som riskerar att drabbas men också hur man sekundärprofylaktiskt kan bromsa tillväxthastigheten och på så sätt förlänga tiden fram till operation. Rökning är den enskilt viktigaste riskfaktorn för sjukdomen. Studier som undersökt om fetma skulle kunna påverka risken har visat motsägelsefulla resultat och har framför allt fokuserat på en eventuell koppling till högt BMI.

För att studera sambanden mellan fetma och bukaortaaneurysm användes en kohortstudie från 1997 där 64 000 me­delålders män och kvinnor från Mellansverige svarade på en hälsoenkät om bl a längd, vikt och midjemått. Efter tolv års uppföljning hade 597 individer vårdats för bukaortaaneurysm, varav 60 rupturerade.

Resultaten visade en statistiskt signifikant ökad risk för sjukdomen hos bukfeta jämfört med slanka individer. Risken steg med ökande midjemått, och de individer som enligt WHO:s definition hade ett ökat midjemått (över 94 cm för män och 80 cm för kvinnor) hade 30 procent högre risk att utveckla sjukdomen än gruppen med normalt midje­mått (hazard-kvot, HR, = 1,30; 95 procents konfidensintervall, KI, 1,05–1,60). För varje 5 centimeters ökning av midjemåttet ökade risken att drabbas med 15 procent (HR = 1,15; 95 procents KI 1,05–1,26) upp till 100 cm för män och 88 cm för kvinnor, varefter riskökningen planade ut. Ett förhöjt BMI var inte kopplat till sjukdomen.
Djurstudier har visat att fett som lagras kring kärl kan inducera inflammation i kärlväggen via cytokiner och adi­pokiner och därmed öka tillväxten av buk­aorta. Diametern på aneurysmen har i liknande studier även visats minska efter viktnedgång. Det skulle alltså kunna vara så att den ökade mängden visceralt fett hos bukfeta individer är av betydelse för utveckling av sjukdomen, snarare än den totala fetman speglad av ett förhöjt BMI.

Den kliniska relevansen av dessa fynd ligger i att finna personer som riskerar att drabbas av bukaortaaneurysm, och möjligen bör man fokusera på bukfeta individer. Dessutom bör uppmärksamhet riktas åt sekundärprofylax till patienter med diagnostiserade bukaorta­ane­urysm vid screening eller på annat sätt. Livsstilsförändringar, såsom rökstopp, motion och viktnedgång, bör ingå i ett sådant program.