Att strålning och kirurgi vid prostatacancer kan ge impotens eller inkontinens är välkänt. Men vad händer på biverkningssidan om man tittar på lång sikt, 10–15 år efter behandlingen? Finns det på så lång sikt skillnader mellan metoderna? De frågorna har ställts i en studie i New England Journal of Medicine. Studien har gjorts i USA och omfattar 1 655 män som i mitten av 1990-talet, då de var mellan 55 och 74 år, dia­gnostiserades med prostatacancer och genomgick strålbehandling (491 män) eller pros­tat­ek­tomi (1 164 män). Deltagarna följdes 2, 5 respektive 15 år efter ingreppet avseende biverkningar.

Både 2 och 5 år efter behandlingen visade det sig att kirurgi innebar ökad risk för både inkontinens och impotens jämfört med strålning. Inkontinens var fem till sex gånger vanligare på både 2 och 5 års sikt hos opererade än hos strålade, medan impotens var två till tre gånger vanligare. Men 15 år efter ingreppet, då männen var mellan 70 och 89 år och då ungefär en tredjedel av dem (569) avlidit, hade skillnaderna försvunnit. Då var kirurgi inte längre förknippad med statistiskt signifikant ökad risk för vare sig inkontinens eller impotens jämfört med strålning.
Impotens var för övrigt mycket vanligt i båda grupper efter 15 år och beskrivs som »närmast universell« av författarna då 94 procent av dem som strålades var drabbade, medan andelen var 87 procent i gruppen som behandlats kirurgiskt. Skillnaden mellan grupperna i andel män som drabbats av impotens är emellertid inte statistiskt säkerställd. Värt att notera är för övrigt att mind­re än hälften av de impotensdrabbade uppfattade detta som ett problem, liksom att studien inte jämfört män som behandlats för prostatacancer med kir­urgi eller strålning med jämnåriga män som inte haft prostatacancer.