Avhandling. I dag behandlas årligen 5 000 hjärtstopp utanför sjukhus i Sverige. Förekomst och utfall av dessa hjärtstopp varierar mellan länen. I en avhandling från Sahlgrenska akademien analyserades förekomst och utfall av behandlade hjärtstopp som sker utanför sjukhus. Implementering och utfall av den nationella utbildningen i hjärt–lungräddning utreddes också. Arbetet baserades på data från det svenska kvalitetsregistret för hjärtstopp utanför sjukhus samt utbildningsregistret i hjärt–lungräddning. Sedan 1990 dokumenteras patienter med hjärtstopp behandlade utanför sjukhus vilket ger en epidemiologisk bild av Sveriges samtliga län. Faktorer som studerades var bland annat om hjärt–lungräddning utförts och om defibrillering skett före ambulansens ankomst samt överlevnad såväl vid ankomst till sjukhus som efter en månad. Inom ramen för avhandlingsarbetet utfördes även en kvalitetsuppföljning av data som rapporterats de senaste åren. Uppföljningen påvisade ett bortfall på 25 procent. En jämförelse mellan rapporterade och icke-rapporterade hjärtstopp visade dock relativt små skillnader. De patienter som inte rapporterats var i genomsnitt äldre och hade i lägre omfattning erhållit hjärt–lungräddning före ambulansens ankomst men hade en högre överlevnad. En stor andel av de icke-rapporterade hjärtstoppen inträffade i ambulans vilket förklarar den lägre omfattningen av hjärt–lungräddning före ambulansens ankomst samt den högre överlevnaden.

Utbildningen i hjärt–lungräddning har resulterat i ca 2 miljoner utbildade livräddare (1983–2007) vilket kan associeras med en ökning av hjärt–lungräddning före ambulansens ankomst. Även överlevnaden efter hjärtstopp utanför sjukhus har förbättrats med tiden. Data analyserade över tid visar att överlevnaden en månad efter hjärtstoppet ökat från 4,8 procent (1992) till 10,7 procent (2011) – framför allt hos patienter med defibrillerbar rytm samt de som lagts in på vårdavdelning.

Förekomst av behandlade hjärtstopp och utfall för dessa patienter varierar mellan olika län i Sverige. Eventuella samband med befolkningstätheten studerades. Ingen skillnad avseende överlevnad kunde påvisas, dock noterades ökad kardiell etiologi (73 procent jämfört med 65 procent; P = 0,002), ökad förekomst av hjärt–lungräddning före ambulansens ankomst (73 procent jämfört med 64 procent; P = 0,04) samt ökad tid från larm till ambulansens ankomst (10 minuter jämfört med 8 minuter; P < 0,0001) i områden med lägre befolkningstäthet.

I dag räddas ca 500 personer årligen efter hjärtstopp utanför sjukhus. Tidiga räddningsinsatser är av stor vikt för att öka chansen till överlevnad efter hjärtstopp. En jämförelse av överlevnaden beroende av tiden från konstaterat hjärtstopp till tillkallande av ambulans, påbörjande av hjärt–lungräddning respektive första defibrillering visar att det är möjligt att rädda ytterligare 300–400 liv om dessa tider reduceras. Det som framför allt påverkar chansen att rädda ytterligare liv är tiden till påbörjande av hjärt–lungräddning samt tidig defibrillering.