Behandling med intravenöst järn är effektiv mot järnbristanemi, men medför viss risk för infektion. Den slutsatsen drar författarna bakom en metaanalys publicerad i BMJ.

Järnbristanemi är vanligt förekommande. Peroral järnsubstitution begränsas ofta av gastrointestinal absorptionsförmåga, eller av samsjuklighet som förhindrar optimalt intag eller absorption. Allvarlig anemi behandlas med blodtransfusion, men detta är förknippat med höga kostnader, begränsad tillgänglighet och risk för transfusionsreaktion hos patienten.

Författarna genomförde en metaanalys av 72 randomiserade kontrollerade studier inkluderande 10605 patienter. Syftet var att utvärdera effekten av och säkerheten vid behandling med intravenöst järn, med fokus på effekt på hemoglobinvärdet, behov av blodtransfusion och risk för infektion.

Behandling med intravenöst järn var associerat med en höjning av hemoglobinvärdet (genomsnittlig skillnad 6,5 g/l, 95 procents konfidensintervall, KI, 5,1–7,9) och en minskad risk för behov av blodtransfusion (riskkvot 0,74, 95 procents KI 0,62–0,88), framför allt då intravenöst järn användes tillsammans med erytropoesstimulerande medel eller hos patienter med låg koncentration av ferritin i plasma. Justeringar i dosen av intravenöst järn hade ingen signifikant effekt på höjningen av hemoglobinvärdet. Behandling med intravenöst järn var associerat med en signifikant ökad risk för infektion (relativ risk 1,33, 95 procents KI 1,10–1,64) jämfört med ingen järnsubstitution eller peroral järnsubstitution.

Vid järnbristanemi är intravenöst järn ett effektivt sätt att öka hemoglobinvärdet och minska risken för behov av blodtransfusion, vilket dock bör vägas mot den ökade risk för infektion som behandlingen tycks innebära.