Kan genen SHANK3 förklara varför patienter med manier, till exempel vid bipolär sjukdom, ibland inte svarar på litium men däremot får effekt av läkemedel som innehåller valproat? Den möjligheten lyfts fram i en studie som presenteras i Nature. Genen SHANK3 (SH3 and multiple ankyrin repeat domains 3) återfinns på kromosom 22 och kodar för ett protein som bland annat spelar en viktig roll postsynaptiskt. SHANK3 har tidigare kopplats till ADHD, autism och schizofreni. I den nu aktuella studien har man använt sig av genmuterade möss med en extra kopia av genen vilket innebär att den överuttrycks.

Djuren uppvisade ett hyperaktivt beteende med hyperkinesi och drabbades även av kramper. För att se om det gick att behandla symtomen gavs djuren litium i doser som motsvarade terapeutiska nivåer hos människor som litiumbehandlas vid bipolär sjukdom. Effekten uteblev dock. Men när man däremot prövade med valproat, som också används vid bipolär sjukdom och som ökar GABA-erg transmission, blev djuren plötsligt lugnare. Dessutom hade epileptiform aktivitet minskat när man undersökte detta med EEG.

Författarna drar slutsatsen att en överexpression av genen SHANK3 både skulle kunna ligga bakom vissa fall av manier och även kunna bidra till varför litium inte alltid fungerar. Vad som gör studien särskilt intressant är att författarna tagit analysen ett steg bortom prekliniken då man identifierat två patienter med duplikationer av SHANK3. Dessa hade en symtombild som påminde om vad man sett hos de muterade djuren. Den ena, en 35-årig man, hade bipolär sjukdom och krampanfall. Den andra, en 11-årig flicka, hade ADHD och svåra beteendestörningar. Artikeln kommenteras under sektionen Nature News med att studien är en av de första som kopplar »gen-dosering« till en neurologisk sjukdomsbild.

Läs även:

Valproinsyra vid schizofreni – epigenetik i praktiken

(publicerad i Läkartidningen nr 12/2006)