Pankreascancer är en malignitetsform med hög mortalitet, inte minst för att tumörerna ger diffusa symtom och ofta upptäcks sent. Det innebär således att det är av största vikt att hitta metoder för att upptäcka sjukdomen tidigt i förloppet. I JAMA presenterar danska forskare en markör i blodet som skulle kunna flagga för ökad risk. Den biologiska markören är en grupp av så kallade mikro-RNA, korta enkelsträngade RNA-sekvenser som är runt 15–25 nukleotidpar långa.

Mikro-RNA har visat sig kunna reglera genuttrycket och är ett relativt ungt forskningsfält. Molekylerna beskrevs första gången 1993 och själva namnet »mikro-RNA« myntades i en artikel i Science från 2001. I dag finns över 2 500 kända mikro-RNA sekvenser kartlagda.

Den nu aktuella studien omfattar 409 patienter med pankreascancer samt 25 patienter med kronisk pankreatit. Därtill har man haft blodprov från 312 friska kontroller. Deltagarna har delats upp i flera kohorter. I ett första steg har man i en av kohorterna letat brett genom att analysera blodproven och titta på 754 olika mikro-RNA sekvenser. Forskarna upptäckte att en grupp av dessa skilde sig mellan cancerpatienter och kontroller. Man har därefter gått vidare och satt samman en »panel« med flera olika mikro-RNA som testats på en ny kohort med både kontroller och sjuka. Utifrån detta har två paneler identifierats som innehåller fyra respektive tio mikro-RNA-strängar som kan fungera som en markör för sjukdomen. Panelerna är, om man ska sammanfatta, långt ifrån diagnostiskt perfekta men de får bättre säkerhet när man använder dem tillsammans med den sedan tidigare kända cancermarkören CA19-9, som är förhöjd hos i storleksordningen 80 procent av alla patienter med pankreascancer.

Visserligen finns risken för falskt positiva resultat när mikro-RNA används i kombination med CA19-9. Författarna tycker trots det att panelerna med mikro-RNA kan fungera som en markör för vilka patienter som befinner sig i riskzonen för pankreascancer och som, om de presenterar symtom som skulle kunna tyda på sjukdomen, behöver utredas vidare med exempelvis ultraljud eller magnetkamera.