Att bara presentera risk som relativ riskreduktion kan vara betänkligt, och gör man så i kliniska sammanhang undanhåller man väsentligt beslutsunderlag för patienten. (Obs! Bilden är arrangerad.) Foto: Fotolia

Att tala med patienter om risk för framtida sjukdom är problematiskt eftersom risken inte är specifikt riktad till den enskilde. Ord har stark påverkan, och användande av ordet »risk« kan medföra onödig oro. Därför introduceras två akronymer, NOP (non-occurrence probability eller »sannolikheten för att något inte ska inträffa«) och NOPI (non-occurrence probability increase eller »ökningen av sannolikheten för att något inte ska inträffa«).

En relativ riskreduktion (RRR) på 50 procent för en kardiovaskulär händelse i en population är självklart bra ur ett samhällsperspektiv även om den absoluta riskreduktionen (ARR) är låg. Frågan är om information om den ofta redovisade RRR verkligen hjälper patienten att fatta beslut om medicinering i linje med sina egna värderingar. ARR är förmodligen intressantare än RRR. Det är en viss skillnad om ARR är 1 procentenhet (2 till 1 procent) eller 20 procentenheter (40 till 20 procent). Syftet med studien var att undersöka hur presentationen av NOPI jämfört med RRR påverkade läkarens attityd till samma behandling.

Åren 2007–2009 hölls fem föreläsningar för 145 primärvårdsläkare om sjukdomsrisk och behandling inom Västra Götalandsregionen. Med mentometersystem och data från riskdiagrammet SCORE och ASCOT-studien presenterades två frågor (något olika formulerade).

Som RRR utan angivande av ARR:

1. »Du är en 55-årig kvinna, skulle du vilja minska risken för kardiovaskulär död med 50 procent under en 10-årsperiod med medicin?«

2. »Du är en 60-årig man med minst två riskfaktorer, skulle du vilja minska din risk med 33 procent för en kardiovaskulär händelse under 3–4 år med medicin?«.

Som NOPI:

1. »Vill du öka din chans att undvika kardiovaskulär död under en period från 98 till 99 procent med medicinering i 10 år?«

2. »Vill du öka din chans att undvika en kardiovaskulär händelse under en 3–4-årsperiod från 97 till 98 procent med medicin?«.

När första frågan presenterades som RRR svarade 68 procent (90/132) av läkarna ja och när den presenterades som NOPI svarade endast 18 procent (25/136) ja (P < 0,001). När det andra exemplet presenterades som RRR svarade 86 procent (55/64) ja, och när det presenterades som NOPI svarade 16 procent (10/62) ja (P < 0,001).

Betydligt färre läkare accepterade farmakologisk behandling när effekten presenterades som NOPI jämfört med RRR. Naturligtvis finns metodologiska svagheter med att undersöka en publiks attityder med mentometersystem. Att potentiella fel skulle kunna förklara hela skillnaden mellan RRR- och NOPI-svaren verkar dock inte sannolikt.

Riskvärdering är således komplext. Hur man presenterar risken omfattar även en etisk aspekt. Att, som ofta i press och i forskningsrapporter, bara presentera risk som RRR kan vara betänkligt, och gör man så i kliniska sammanhang undanhåller man väsentligt beslutsunderlag för patienten. RRR imponerar, men inte ens läkare i denna studie väljer behandling när NOPI är liten.