Riskerna med att ge kolloida infusionslösningar till patienter med sepsis har uppmärksammats under de senaste två åren.

I en aktuell studie jämfördes effekten av fri volym kristalloid vätska med en bestämd mängd albumin (20 procent) och utan bestämd mängd albumin på överlevnad och komplikationer hos 1 818 patienter som vårdats för allvarlig sepsis på 100 intensivvårdskliniker i Italien [1]. Studien pågick i nästan 5 år.

Patienterna var i genomsnitt 70 år gamla.  Under hela vårdtiden, som mest under 28 dagar, randomiserades hälften av patienterna till att erhålla 300 ml 20-procentig albuminlösning per dygn för att hålla serum-albumin kring 30 g/l. De som randomiserades till att utgöra kontrollgrupp fick inte albumin.

Efter en månad var mortaliteten 31,8 procent i albumingruppen och 32,0 procent i kristalloidgruppen. Motsvarande siffror vid 90 dagar var 41,1 procent respektive 43,6 procent. Antalet fall med organsvikt fördelade sig också tämligen lika, liksom tiden med mekanisk ventilation och vårdtid. Det förelåg heller ingen skillnad i uppkomst av akuta njurskador (21,9 procent respektive 22,7 procent). En effekt på just njurarna har ju annars varit den biverkan som mest kommit fokus när hydroxietylstärkelse (HES) använts vid sepsis [Perner A, et al. N Engl J Med. 2012;367:124-34].

Studien visar tämligen övertygande att albumin inte är farligt att ge vid sepsis, vilket påstods under det sena 1990-talet. Albumin tycks dock inte heller erbjuda några avgörande fördelar. Det som kunde påvisas var ett högre artärblodtryck, mindre positiv vätskebalans samt kortare tid tills cirkulatoriskt understöd med katekolaminer kunde avvecklas.

En spännande subgruppsanalys gjordes dock av 1 121 patienter med septisk chock. Albumin-gruppen hade här 13 procent lägre mortalitet än kontrollerna (P<0,05) medan det omvända förhållandet förelåg som en trend hos de 660 patienterna utan chock (ej signifikant).

Sammanfattningsvis visade 20-procentig albuminlösning inga fördelar vad gäller utfall när den gavs för att höja serumalbumin, alltså när syftet var att utnyttja molekylens buffrande och anti-inflammatoriska effekter, vid sepsis. Däremot antyddes en fördel när albumin gavs i samband med septisk chock.