I JAMA presenteras en dansk studie där författarna tittat på förekomst av psykiatriska diagnoser och förskrivning av psykofarmaka hos patienter som vårdas på intensivvårdsavdelning, IVA. Data har inhämtats från nationella danska register och omfattar tidsperioden 2006 till 2008. Forskarna har tittat på 24 179 patienter som av olika anledningar respiratorvårdats på IVA. Ungefär hälften av dessa (54,3 procent) var över 65 år. Man har undersökt om patienterna fått en diagnos från en psykiater före eller efter IVA-vården. IVA-patienterna har sedan jämförts både med sjukhusvårdade i övrigt, som legat inne på en annan avdelning än intensivvården, och med jämnåriga i samhället i stort. Det visade sig att  6,2 procent av dem som IVA-vårdats hade fått en diagnos av en psykiater under den femårsperiod som föregick vården. Det ska jämföras med 5,4 procent för övriga sjukhusvårdade och 2,4 procent för jämnåriga bland befolkningen i stort. Men många får naturligtvis en psykiatrisk diagnos av läkare som inte är psykiater. Detta återspeglas av att 48,8 procent av IVA-patienterna fått någon form av psykofarmaka, vilket också inkluderar sederande preparat, utskrivet av läkare oavsett specialitet under femårsperioden som föregick intensivvården. Andelen var i princip identisk (48,7 procent) för övriga sjukhusvårdade. Bland jämnåriga i stort hade 33,2 procent fått någon form av psykofarmaka under femårsperioden, således lägre än både IVA- och sjukhusvårdade – en i sig mycket tänkvärd siffra.

Ett kanske än mer intressant fynd än psykiatriska diagnoser och psykofarmakaförskrivning som föregick IVA-vården är emellertid vad som hände efter vårdtiden. Av de IVA-patienter som inte hade en psykiatrisk diagnos före intensivvårdsperioden fick 0,5 procent en sådan diagnos under den tremånadersperiod som följde vården. Detta jämfört med 0,2 procent för övriga sjukhusvårdade och 0,02 procent för samhället i stort. Andelen patienter som fick någon form av psykofarmaka utskrivna, oavsett förskrivare, var 12,7 procent under tremånadersperioden som följde utskrivning från IVA vilket ska jämföras med 5,0 respektive 0,7 procent för sjukhusvårdade i övrigt respektive befolkningen i stort. Intressant att notera är att skillnaderna i psykofarmakaförskrivning i princip hade försvunnit 9–12 månader efter sjukskrivning. Det gäller IVA-vårdade jämfört med vårdade på sjukhuset i övrigt men också när dessa patientgrupper jämfördes med samhället i övrigt.