Avhandling. TBE, fästingöverförd encefalit, orsakas av ett virus som överförs till människa och oftast när en nymf av den vanliga fästingen Ixodes ricinus suger blod. I en färsk doktorsavhandling visar Pontus Lindblom, Linköpings universitet, att flera »sanningar« om virusets epidemiologi antagligen måste omvärderas.
Laboratorieundersökningar gjorda på drygt 2 000 fästingar som bitit människor i Sverige och på Åland har kombinerats med resultat från antikroppsanalyser av de bitna personernas blod. Till det har lagts eventuell information från patientsjukjournaler. På så sätt har ny kunskap om potentiella patogener tagits fram.
Det framgick att endast fem fästingar var infekterade med TBE-viruset (TBEV-prevalens 0,23 procent), vilket överensstämmer med resultaten från andra undersökningar [Pettersson J, et al. Parasites & Vectors 2014;7:102.]. Men i ett riskområde var prevalensen betydligt högre: 0,5 procent i nymferna och 4,5 procent i de könsmogna fästingarna.
Av de fem personer som hade blivit bitna av TBEV-infekterade fästingar hade tre personer blivit adekvat vaccinerade och utvecklade inga symtom på TBEV-infektion. Den fjärde personen, som inte var TBE-vaccinerad, blev biten av en TBEV-infekterad nymf innehållande 1 800 viruskopior. Mannen upptäckte och tog bort fästingen när den suttit förankrad i huden i ungefär 24 timmar. Några sjukdomssymtom utvecklades inte under den närmaste tiden efter fästingbettet och det bildades inte heller några antikroppar mot TBEV. Den femte personen, en tidigare frisk 72-årig man, upptäckte fästingen först när den sugit blod från honom i mer än 60 timmar. En vecka senare fick mannen feber och huvudvärk under några dagar. Den fästingen innehöll 7,7 miljoner viruskopior.
Sambandet mellan den virusinfekterade fästingens blodsugningsduration och mängden viruspartiklar, som senare kan påvisas i fästingen, är svårt att slå fast. Likaså om de är positivt relaterade till sjukdomssymtom hos människa. Fynden stämmer dock med hypotesen att sannolikheten att en person som blir biten av en TBEV-infekterad fästing utvecklar sjukdomssymtom av infektionen till stor del beror på mängden viruspartiklar som injiceras med fästingens saliv. Observationerna överensstämmer också med antagandet att mängden infektiösa viruspartiklar ökar under blodsugningsakten.
Ytterligare en upptäckt var att det fanns genetiska skillnader mellan olika TBE-virus. Dessa genetiska variationer förmodas bero på att viruset, från att ha varit anpassat till fästingcellens biokemiska miljö, under fästingens blodsugningsakt, anpassas till den miljö som finns i högre ryggradsdjurs celler. Dessa förändringar kanske påverkar virusets sjukdomsframkallande förmåga. Om detta är korrekt så gäller inte den »gamla sanningen«, dvs att den virusinfekterade fästingen kan överföra infektiösa viruspartiklar redan när den börjar suga blod. Alla fästingar som man upptäcker på kroppen bör naturligtvis ändå omedelbart avlägsnas.
För att bättre kunna individanpassa skyddet mot TBE undersöktes även effekten av TBE-vaccination. Man fann en tydlig försämring av immunsvaret av TBE-vaccinering med stigande ålder. Därför behöver äldre personer, för att komma upp till samma antikroppsnivåer som yngre personer, ta fler vaccindoser än de yngre.
