Appendicit under graviditeten är inte ovanligt; i storleksordningen en på tusen gravida drabbas. Diagnostiken är inte sällan svår då vanliga symtom som illamående, yrsel och buksmärtor som bekant kan orsakas av graviditeten i sig. Dessutom skiljer sig den kliniska bilden då det klassiska symtomet med smärta i bukens högra nedre del ofta kan saknas hos gravida.

I JAMA Surgery har en grupp forskare tittat retrospektivt på olika diagnostiska metoder. Man har analyserat 79 fall av gravida med misstänkt appendicit som vårdades vid det amerikanska sjukhuset Yale New Haven Hospital under perioden 2000 till 2011. Viktigt att notera är att det rör sig om en retrospektiv analys, det vill säga det är inte en randomiserad studie där patienter lottats till olika alternativ.

Av de 79 fallen visade sig knappt hälften, 34 fall (motsvarande 43 procent), ha appendicit medan resterande 45 kvinnor (57 procent) inte hade det. Diagnostiken skiljde sig. 31 kvinnor undersöktes med magnetkamera (MR) medan övriga utreddes med andra metoder såsom ultraljud eller endast klinisk undersökning. I vissa fall gjordes till exempel en ultraljudsundersökning först, varefter man i ett senare skede valde att gå vidare med MR. Vid stark misstanke om appendicit opererades kvinnan. Ibland gjordes detta i onödan då blindtarmen visade sig vara frisk.

När författarna analyserade fallen såg man att MR var överlägset diagnostiskt med en sensitivitet och specificitet på 100 procent. Det vill säga: samtliga fall av appendicit upptäcktes med MR, och man hade inga »falsklarm« som ledde till onödiga ingrepp. Ultraljud hade en sensitivitet på 39 procent och en specificitet på 98 procent. Enbart klinisk undersökning hade sensitivitet och specificitet på 25 respektive 91 procent. Vilken graviditetsvecka kvinnorna var i skiljde sig inte mellan grupperna.

Diagnostik med magnetkamera var förknippat med kortare vårdtid; MR-utredda stannade i genomsnitt 34 timmar på sjukhus jämfört med övriga som var kvar i 65 timmar. Däremot sågs ingen skillnad mellan grupperna i det kliniska resultatet. Författarna såg heller inte någon skillnad vad gäller påverkan på foster eller förekomst av rupturerad appendicit. Man måste naturligtvis se siffrorna mot bakgrund av att studien var liten och att det, som nämnts, rör sig om en retrospektiv analys. Författarna hoppas se mer omfattande undersökningar framöver.