En svensk kontrollerad randomiserad interventionsstudie med fysisk aktivitet på recept till stillasittande överviktiga individer har visat att minskad stillasittande tid är kopplat till telomerförlängning.
Kromosomens ytterdelar, dvs DNA-kedjans ändstycken, utgörs av telomerer. De skyddar DNA vid celldelning och spelar sannolikt en central roll för vår hälsa och livslängd. Epidemiologiska studier visar att telomerens längd är kopplad till biologisk ålder. Olika former av oxidativ stress anses leda till telomerförkortning. Rökning, stress och depression är kopplad till telomerförkortning, och individer med diabetes eller kardiovaskulär sjukdom har kortare telomerer än friska. Fysisk aktivitet, liksom ett hälsosamt kostmönster, är däremot kopplat till längre telomerer. Det har dock varit oklart om vi kan påverka telomerlängden genom livsstilsförändring, t ex med ökad fysisk aktivitet. Interventionsstudier har saknats.
Vi har tidigare i en randomiserad kontrollerad studie på 101 stycken 68-åriga män och kvinnor (57 procent kvinnor) som var låggradigt fysiskt aktiva, överviktiga och hade bukfetma, visat att man med ett individualiserat recept på fysisk aktivitet kunde hjälpa dem att bli mer fysiskt aktiva. Stillasittande tid minskade med två timmar per dag, och de motionerade mera efter sex månader. Antalet steg ökade med i snitt 1 663 per dag och den tid man ägnade åt motion ökade med 159 minuter i veckan i interventionsgruppen. I kontrollgruppen, som inte fick fysisk aktivitet på recept, men kort information om fysisk aktivitet och hälsa, sågs också liknande förändringar men mindre uttalade. Vikt, midjemått och andel fett i kroppen minskade och blodfetter och blodsockerbalans förbättrades, framför allt i interventionsgruppen.
Även telomerlängd i blodceller hos 49 personer mättes före och sex månader efter interventionen. Vi fann att telomererna förlängdes hos vissa individer och förkortades hos andra, men vi såg ingen skillnad mellan interventionsgruppen och kontrollgruppen. Vi har rapporterat att telomerlängd är ett dynamiskt fenomen och att telomeren kan förkortas och förlängas under sex månader hos 68-åriga riskindivider.
Eftersom fysisk aktivitet är ett mycket komplext beteende gick vi vidare med noggrannare analyser för att se om det fanns något mönster kopplat till telomerförlängning eller -förkortning. Vi studerade om förändring i antal steg, lågintensiv träning, moderat till högintensiv träning, stillasittande tid eller total fysisk aktivitet var kopplade till förändring i telomerlängd.
Intressant nog visade det sig finnas ett starkt samband mellan minskad stillasittande tid och telomerförlängning i interventionsgruppen (rho = –0,68, P = 0,02). Ökad träning däremot var snarast kopplad till telomerförkortning (icke signifikant).
Studien visar att minskat stillasittande hos 68-åriga individer med övervikt och bukfetma är kopplat till telomerförlängning, men inte träning eller motionerande.
Fynden från denna första interventionsstudie avseende effekter av fysisk aktivitet på telomerlängd ska tolkas med försiktighet. Man bör undersöka andra populationer och även mäta telomerlängd i andra vävnader som muskulatur och fettväv. Fynden är dock intressanta och ger en inblick i bakomliggande mekanismer. Resultaten stödjer andra rapporter som visar att vardagsaktivitet ger ett gott skydd mot hjärt–kärlsjukdom och är förknippad med lägre total dödlighet.