Risken för feberkramper ökar trefaldigt under den andra veckan efter den första dosen av vaccin mot mässling, påssjuka och röda hund. Foto: Fotolia/IBL

Autoreferat. Allvarliga biverkningar uppträder i enstaka fall i samband med vaccination. Risken för feberkramper ökar trefaldigt under den andra veckan efter den första dosen av vaccin mot mässling, påssjuka och röda hund (MPR). I syfte att undersöka genetiken bakom denna kända vaccinbiverkning har vi genomfört en så kallad helgenomundersökning (GWAS, genome-wide association study), inkluderande totalt 1 337 barn med feberkramper efter MPR-vaccination, 5 863 kontroller utan feberkramper och 2 104 barn med feberkramper utan koppling till MPR-vaccination. Studien, som publiceras i Nature Genetics, fann signifikanta associationer mellan MPR-associerade feberkramper och totalt fyra genetiska lokus. Med hänsyn till de multipla test som görs i den här typen av undersökningar var gränsen för statistisk signifikans i studien P < 1,25×10-8.

Två av de genetiska varianterna, innefattande generna CD46 och IFI44L, var specifikt associerade med MPR-associerade feberkramper på så sätt att en signifikant skillnad observerades såväl mot kontroller som mot fall av feberkramper utan relation till MPR medan ingen skillnad förelåg mellan de sistnämnda och kontrollerna. CD46-proteinet fungerar som en receptor för mässlingvirus, särskilt vaccinstammar, och varianter i CD46-genen har i tidigare studier kopplats till antikropps- och cellulärt svar på vaccination. IFI44L är ett protein som tillhör första linjens immunförsvar (medfödd immunitet) och har visats ha antivirala effekter på hepatit C-virus. De två andra genetiska varianterna, lokaliserade i SCN1A och ANO3 som båda kan kopplas till jonkanaler, var associerade med feberkramper efter MPR-vaccination men hade också en lika stark association med feberkramper utan relation till vaccination, vilket innebär att markörerna kan kopplas till en generell benägenhet att få feberkramper. Ytterligare två genetiska varianter, SCN2A och ett genetiskt lokus som kan kopplas till magnesiumhomeostasen, var signifikant associerade med feberkramper generellt.

De starka statistiska sambanden till trots förklarar de observerade varianterna endast en liten andel av den genetiska bakgrunden till feberkramper, och vi står långt ifrån att kunna använda markörerna kliniskt i exempelvis prediktivt syfte. Snarare ska fynden ses som en plattform för framtida studier inom vaccinområdet, där vi bland annat tror att kunskap om mekanismerna bakom allvarliga biverkningar av nuvarande vacciner kan vara till hjälp när man designar nya. Studien ökar också den generella förståelsen kring feberkramper, även om mycket arbete återstår för att kartlägga de genetiska varianternas roll i patofysiologin.