Autoreferat. Vid misstanke om kranskärlssjukdom är arbets-EKG en vanlig inledande undersökning, vars kliniska nytta beror på om svaret inverkar på fortsatt vård. Vi undersökte om svar på arbets-EKG påverkade remittering från distriktsläkare till kardiolog, samt om beslutsprocessen påverkades av systematiska fel relaterade till kön eller socioekonomi. Hjärt–kärlhändelser registrerades bland patienter med positivt arbets-EKG.

Under 25 månader från februari 2010 inkluderades 865 patienter, varav 427 kvinnor, från 28 primärvårdsmottagningar i Jämtlands län. Samtliga undersöktes vid fysiologavdelningen, Östersunds sjukhus, på klinisk misstanke om kranskärlssjukdom. Av 1 191 potentiella studiedeltagare avböjde 265 att delta, åtta kunde inte genomföra arbetsprov och 53 patienter remitterades med annan frågeställning. Arbets-EKG klassades som positivt (bröstsmärta och ST-sänkning >1 mm under arbetsprovet), inkonklusivt (bröstsmärta eller ST-sänkning på EKG under arbetsprovet) eller negativt.

Remittering till kardiolog och hjärt–kärlhändelser (hjärtinfarkt, sjukhusvård för instabil angina och kardiovaskulära dödsfall) registrerades inom sex månader, samt revaskularisering inom 250 dagar, efter arbets-EKG. Socioekonomi klassades efter utbildningsnivå och anställning. Variabler associerade till remittering identifierades i en multivariabel statistisk modell med signifikansnivå P < 0,05.

Patienter med positivt, inkonklusivt eller negativt arbets-EKG remitterades till kardiolog i 67,3, 26,1 respektive 3,5 procent av fallen. I den totala studiegruppen förelåg ingen statistiskt signifikant skillnad i andel remitterade, relaterat till kön eller socioekonomi. Vi påvisade emellertid skillnader relaterade till kombinationer av kön och socioekonomi;  egenföretagande kvinnor remitterades oftare jämfört med anställda kvinnor (oddskvot, OR, 3,62; 95 procents konfidensintervall, KI, 1,19–10,99). Bland patienter med tjänstemannayrken remitterades färre kvinnor (OR 0,40; 95 procents KI 0,16–1,00; P = 0,049, justerat för ålder, bröstsmärta och svar på arbets-EKG). Vid positivt arbets-EKG avtog andelen som remitterades till kardiolog under sex månader, per 10-årsklass; från 100 procent vid 40–49 år till 40 procent vid 80–89 år, justerat för tidigare revaskularisering, hjärtinfarkt, transitorisk ischemisk attack, stroke och ansträngningsrelaterad bröstsmärta (OR 0,48, 95 procents KI 0,23–0,97; P för trend 0,042).

Bland patienter med positivt arbets-EKG som inte remitterades vidare inträffade hjärt–kärlhändelser i 22,2 procent av fallen (4/18); i 56 procent (10/18) hade remittering till kardiolog inte övervägts efter arbetsprovet. En möjlig orsak kan vara bristande kontinuitet i primärvården. Ökad medvetenhet om bias relaterad till ålder, kön och socioekonomi vid remittering till kardiologisk specialistvård är angelägen.

Studien finansierades med anslag från FoU-enheten, Region Jämtland Härjedalen och ett stipendium från AstraZeneca.