Patienter med hjärtsvikt och hjärtstillestånd som kom till undervisningssjukhus under dagarna för nationella kardiologkongresser hade en lägre 30-dagarsmortalitet än patienter som behandlades under »vanliga« dagar. Foto: Fotolia

Att läkare i USA åker på stora kardiologikonferenser tycks inte ha någon negativ inverkan på behandling och dödlighet bland patienter som samtidigt läggs in för akut hjärtinfarkt, hjärtstillestånd eller hjärtsvikt, enligt en ny studie. Patienter med hjärtsvikt och hjärtstillestånd som kom till undervisningssjukhus under dagarna för nationella kardiologkongresser och som bedömdes ha liten chans att överleva hade tvärtom en lägre 30-dagarsmortalitet än patienter som behandlades under »normala« dagar. Högriskpatienter som lades in på grund av akut hjärtattack under en kongress hade mindre chans att behandlas med ballongvidgning (PCI), men dödligheten ökade inte.

En retrospektiv jämförelse gjordes mellan inläggningar av hjärtpatienter vid samma tid som årsmöten för American College of Cardiology och American Heart Association hölls 2002–2011 och inläggningar tre veckor före och efter kongresserna. Forskarna delade in inläggningarna efter datum, patientens riskstatus och typ av sjukhus och begrundade proportionen behandlade, vistelsens längd samt sjukhusräkningen. Primärt utfallsmått var 30-dagarsmortalitet. Frekvensen av olika behandlingsmetoder studerades också.

Antalet inläggningar för akut hjärtattack som ingick i analysen var 8 750 respektive 57 471 under kongress- och icke-kongressperioder. Motsvarande siffror för hjärtsvikt var 19 282 respektive 114 591, och för hjärtstopp 1 564 respektive 9 580.

Den justerade 30-dagarsmortaliteten var lägre under kongressdagar än icke-kongressdagar för dem med hjärtsvikt, 17,5 procent under kongress (95 procents konfidensintervall, KI, 13,7–21,2) och 24,8 procent under icke-kongress (95 procents KI 22,9–26,6), samt för hjärtstillestånd, 59,1 procent under kongress (95 procents KI 51,4–66,8) och 69,4 procent under icke-kongress (95 procents KI 66,2–72,6).

Forskarna anser att deras fynd påvisar en anmärkningsvärd förbättring. De spekulerar i att en infallsvinkel av typen »less is more« kan vara bäst för patienter med dessa tillstånd och hög risk för död under sjukhusvistelsen. Dessa patienter bör således kanske inte behandlas på samma sätt som dem med lägre risk.

Det noterades ingen skillnad i 30-dagarsmortalitet för högriskpatienter med akut hjärtinfarkt som lades in på undervisningssjukhus: kongressdagar 39,2 procent (95 procents KI 31,8–46,6) och icke-kongress 38,5 procent (95 procents KI 35–42). Dock var justerade frekvenser för PCI lägre under kongresser (20,8 respektive 28,2 procent, P = 0,02).

Det skilde inte i dödlighet och utnyttjande av resurser mellan patienter med låg risk, oberoende av sjukhustyp, eller mellan patienter med hög risk som kom till icke-undervisningssjukhus. Justerad frekvens av mekanisk cirkulationssupport (CABG), sjukhusvistelse och sjukhusräkning varierade inte på grund av inläggningsdatum för någon grupp.

Kardiologiskt betingad mortalitet påverkades inte av sjukhusvistelse under dagarna för kongresser i onkologi, gastroenterologi och ortopedi. Inte heller påverkades gastrointestinal blödnings- och höftfrakturmortalitet under kardiologkongresser.

Forskarna diskuterar möjliga förklaringar till fynden, såsom att det finns skillnader mellan kardiologer som går på kongresserna och icke-besökare, att färre interventioner som egentligen är onödiga utförs under kongressdagarna samt att färre inläggningar av icke-akuta fall sker under kongresserna, vilket gör att personalen kan ägna mer tid åt patienter med hög risk.

Svensk kardiologi håller högsta klass. Dock utför vi förmodligen färre interventioner i gränsfall och färre interventioner med tveksamt evidensunderlag. En studie baserad på svenska register [Läkartidningen 2014;111:DAA6] vore utmärkt, men man kan bli tvungen att gå till samtliga nordiska register för att få tillräckligt många fall för bra statistisk analys.