Figur 1. I ananlysen ingick tre olika gener, BDNF, 5-HTTLPR och MAOA. Resultaten visar att de lågeffektiva genvarianterna av dessa snarare är känslighetsgener än riskgener eftersom de påverkas av både positiv och negativ inverkan från uppväxtmiljön.

Autoreferat. Psykiatrisk forskning har tidigare identifierat ett antal riskgener som i kombination med svåra uppväxtförhållanden ökar risken för till exempel kriminellt beteende, depression eller alkoholmissbruk. Dessa gener bärs av omkring 20–30 procent av befolkningen. En ny teori menar att dessa gener inte alls är riskgener, utan snarare känslighetsgener som innebär att en bärare blir mer påverkad av både positiva och negativa influenser i miljön.

1 337 ungdomar i Västmanland har fått svara på ett anonymt frågeformulär om kriminalitet, konflikter i familjen, erfarenhet av sexuella övergrepp och kvaliteten på relationen till föräldrarna samt lämna ett salivprov för DNA-analys.

I analysen ingick tre olika gener, BDNF, 5-HTTLPR och MAOA, som är kopplade till den serotonerga funktionen. Generna har en högeffektiv och en lågeffektiv variant, där de lågeffektiva varianterna tidigare visats ha samband med aggressivt och antisocialt beteende om personen utsätts för trauma under uppväxten. De har därför tidigare benämnts som riskgener.

Resultaten visar att dessa genvarianter snarare är känslighetsgener som påverkas av både positiv och negativ inverkan från uppväxtmiljön. De tre generna interagerade med varandra och ökade risken för kriminalitet om personen hade utsatts för övergrepp under uppväxten (F = 4,995; P = 0,026). Men personer med samma varianter av generna som växte upp med en bra och positiv relation till sina föräldrar hade betydligt minskad risk för kriminalitet (F = 10,342; P < 0,001), de var till och med mindre kriminella än personer som växt upp med en lika bra föräldrarelation och hade de icke-känsliga genotyperna.

Dessa känslighetsgener verkar alltså medföra en ökad mottaglighet för påverkan från både positiva och negativa miljöfaktorer. I en hotfull och stressande miljö innebär känslighetsgenerna en ökad risk för kriminellt beteende. Men i en positiv och stödjande miljö innebär generna i stället en starkt skyddande effekt mot kriminellt beteende. Dessutom blev interaktionseffekterna för negativ miljö tydligare (F = 7,774; P = 0,005) när vi justerade för positiv miljö, vilket tyder på att positiva miljöfaktorer påverkar även personer med många miljömässiga risker. Även om vi justerade för kända samsjuklighetsfaktorer som alkoholbruk och symtom på ADHD och depression förblev resultaten desamma. Det unika med studien är att vi för första gången visar att samma genvarianter var och en för sig, men även tillsammans, ökar individens känslighet både i positiv och i negativ bemärkelse. Dessa fynd får stora konsekvenser för gen–miljöinteraktionsforskningen, eftersom effekten av genen kan vara både positiv och negativ beroende på miljön. Framtida studier och metaanalyser måste justeras för typ av samspel samt både positiv och negativ miljö för att vara konklusiva (Figur 1).

Fynden kan även få klinisk betydelse inom psykiatrin; dels genom individuell mottaglighet för olika psykiatriska behandlingar, dels för vikten av att göra positiva förändringar i patienternas miljö.