Autoreferat. Förmaksflimmer medför ökade risker för hjärt–kärlsjukdom och död samt är vanligare bland diabetespatienter än i bakgrundsbefolkningen. Data angående riskfaktorer för förmaksflimmer vid typ 2-diabetes har hittills varit sparsamma. I en studie baserad på data från det svenska nationella diabetesregistret länkat till slutenvårds- och dödsorsaksregistret analyserade vi samband mellan riskfaktorer och utvecklingen av förmaksflimmer från baslinjen 2005–2007 med uppföljning i medeltal 6,8 år till och med 2012. Kroppsmasseindex (BMI), fetma, systoliskt blodtryck, hypertoni respektive mikroalbuminuri samt hjärtsvikt befanns vara av betydelse för utveckling av förmaksflimmer.

Studien innefattade 83 162 patienter med diabetes typ 2 i åldrarna 30–79 år, medelålder 64 år, utan förmaksflimmer vid baslinjen (42,3 procent kvinnor och 57,7 procent män). I patienternas sjukhistoria fanns hjärt–kärlsjukdom hos 17 procent respektive diagnosen hjärtsvikt hos 3,3 procent, och 4 141 utvecklade förmaksflimmer under uppföljningstiden (9,2 procent per 1 000 personår). Vi undersökte också en subgrupp om 67 780 patienter utan hjärt–kärlsjukdom och hjärtsvikt vid baslinjen, där 2 922 utvecklade förmaksflimmer. Vi analyserade betydelsen av baslinjefaktorer och uppdaterade faktorer under uppföljningen.

Vi fann en ökad risk för utveckling av förmaksflimmer för följande faktorer:

BMI (justerad hazardkvot [HR], 1,31 per 5 kg/m2; 95 procents konfidensintervall [KI] 1,27–1,36) respektive fetma (HR 1,51; 95 procents KI 1,41–1,60); systoliskt blodtryck (HR 1,13 per 10 mm Hg; 95 procents KI 1,10–1,16) respektive hypertoni (HR 1,71; 95 procents KI 1,52–1,92);mikroalbuminuri, > 20 mikrogram/minut (HR 1,21; 95 procents KI 1,13–1,30).

Manligt kön (HR 1,40; 95 procents KI 1,31–1,50), stigande ålder (HR 1,95 per 10 år; 95 procents KI 1,86–2,04) och kroppslängd (HR 1,15 per dm; 95 procents KI, 1,10–1,22) var också statistiskt säkerställda riskfaktorer. Blodfetter och HbA1c var inte relaterade till ökad förmaksflimmerrisk.

Vi fann en ökad risk för utveckling av förmaksflimmer vid känd hjärtsvikt vid baslinjen (HR 1,76; 95 procents KI 1,55–2,00) respektive hjärtsvikt diagnostiserad under uppföljningstiden (HR 2,56; 95 procents KI 2,21–2,96). Motsvarande var för känd hjärt–kärlsjukdom (HR 1,32; 95 procents KI 1,23–1,43) respektive nydebuterad hjärt–kärlsjukdom under uppföljningen (HR 1,38; 95 procents KI 1,08–1,75).

En markerad riskökning vid systoliskt blodtryck lägre än 110 mm Hg, ett så kallat J-format mönster observerades.

Sammantaget visade studien att de modifierbara riskfaktorerna högt blodtryck, högt BMI och mikroalbuminuri uppvisar samband med utveckling av förmaksflimmer vid typ 2-diabetes medan HbA1c respektive blodfetter inte gjorde det. Förekomst av eller nyinsjuknande i hjärtsvikt eller hjärt–kärlsjukdom hade ett samband med ökad risk att utveckla förmaksflimmer. Icke påverkbara faktorer som stigande ålder och en längre kroppslängd var också kopplade till ökad risk för förmaksflimmer hos patienter med diabetes typ 2.