Fynden i studien indikerar att den studerade uppföljningsmetoden via telefonuppringning kan vara mer effektiv än dagens uppföljning i primärvården. Foto: Fotolia/IBL

Autoreferat. Studier har visat att förebyggande insatser mot återinsjuknande efter akut koronart syndrom (AKS) eller stroke sköts bristfälligt. Patienter med diabetes eller kronisk njursvikt löper ökad risk för återinsjuknande i hjärt- och kärlsjukdom, och för dessa individer är sekundärprevention därför av största vikt. I en nyligen publicerad studie jämförde vi en ny sorts förebyggande åtgärd med vård enligt nuvarande rutin för patienter med diabetes eller kronisk njursvikt.

Patienter som vårdades på Östersunds sjukhus för AKS eller stroke rekryterades till studien. Sammanlagt 440 individer med diabetes eller kronisk njursvikt randomiserades antingen till telefonuppföljning med sjuksköterskor (inklusive läkemedelstitrering vid kvarstående förhöjt LDL eller blodtrycksvärden), eller till rutinmässig uppföljning i primärvården. Uppföljning skedde en (1) månad efter utskrivning från sjukhuset (baslinje) och därefter årligen. Vi mätte effekten av interventionen genom att jämföra LDL- och blodtrycksvärden vid 12-månadersuppföljningen med de värden som mättes upp vid baslinjen.

Bland patienterna med förhöjda värden efter en månad var LDL lägre i interventionsgruppen än i kontrollgruppen vid 12-månadersuppföljningen (2,2 respektive 3,0 mmol/l, P<0,001). Skillnaden i systoliskt blodtryck (140 respektive 145 mm Hg) var inte statistiskt signifikant. I interventionsgruppen uppnådde 40 procent av patienterna samtliga målvärden för LDL samt systoliskt och diastoliskt blodtryck. Motsvarande andel för patienterna i kontrollgruppen var 28 procent (P = 0,01).

Resultaten visar att sjuksköterskeledd telefonuppföljning leder till förbättrade riskfaktorvärden i en grupp av högriskpatienter. Fynden indikerar att den studerade uppföljningsmetoden kan vara mer effektiv än dagens uppföljning i primärvården. Det skulle även kunna gälla för en mer oselekterad grupp patienter med manifest hjärt- och kärlsjukdom, där riskfaktorkontrollen kan förmodas vara generellt sämre i rutinsjukvården än för den högriskpopulation som undersöks i vår studie.