Avhandling. Depressionssjukdomar är vanligt. De djupa depressionerna (med melankoliska eller psykotiska drag) anses som de svåraste formerna och personer som drabbas löper större självmordsrisk. Vad som händer i det riktigt långa förloppet av djup depression är inte så väl studerat. Studier har gjorts upp till 25–30 år. Syftet med avhandlingen var att studera långtidsförloppet av djup depression, med avseende på förlopp och suicidalitet, i en uppföljning 37–56 år efter insjuknandet.

Mellan 1949 och 1969 skattades alla patienter inlagda på psykiatriska kliniken i Lund enligt ett multiaxialt skattningsschema, initierat av professor Erik Essen-Möller. Skattningarna gjordes av överläkare på avdelning. Totalt fick 1 206 personer diagnosen djup depression/melankoli. Diagnoserna har senare visats ha god överensstämmelse med DSM-IV-diagnoser.

Uppföljningen startade 2006. Då var 169 av de födda på 1920-talet och framåt fortfarande i livet och kunde spåras. Vi bedömde att 150 av dessa var friska nog att delta i studien, 75 tackade ja. Intervjuer enligt »life chart«-modell gjordes per telefon. Vi fick information om uppväxt, samsjuklighet, depressionsförlopp och suicidalitet. Sammanlagt 36 journaler kunde hittas av dem vi fick tillstånd att läsa. År 2013 togs ny kontakt med de studiedeltagare som någon gång i depressionsförloppet gjort ett eller flera självmordsförsök. Tretton kvalitativa intervjuer gjordes i personligt möte och analyserades enligt grundad teori.

Det fanns i huvudsak två typförlopp: ett kort förlopp av depressionen med eller utan sent återfall, och ett kroniskt förlopp med eller utan långvarigt tillfrisknande.

Ärftlighet var kopplat till kroniskt förlopp. Ett oväntat fynd var att 11 intervjuade hade ett kroniskt förlopp med upprepade depressionsepisoder under flera decennier, men sedan tillfrisknade i ett decennium eller mer. Två kvinnor hade varit sjuka i 16 respektive 29 år, och båda hade självmordsförsök i anamnesen. Därefter hade de gått i remission och fortsatte vara friska i 30 respektive 25 år utan antidepressiv behandling.

Vi såg att självmordsförsöken gjordes tidigt i depressionsförloppet och att depressionen kunde fortsätta i många år utan fler självmordsförsök. Förbättring kunde ske med eller utan behandling. I den kvalitativa analysen visade det sig att vård och behandling, socialt stöd och lättnad från en egen svår situation var viktiga. Många angav att en särskild person blev extra betydelsefull. Vidare var det viktigt att fatta ett personligt beslut att fortsätta leva, ofta utan att tala med någon. Detta ledde till en känsla av återvunnen kontroll, och intervjupersonerna beskrev att de åter kunde börja ta hand om sig. Dessa faktorer av mer existentiell karaktär verkar vara viktiga i det långa perspektivet.