Det är etablerat att patienter med hjärtsvikt till följd av kranskärlssjukdom har sämre prognos än patienter med hjärtsvikt av annan orsak. Huruvida utredning med kranskärlsröntgen och eventuell efterföljande kranskärlskirurgi är av värde är dock ofullständigt känt.

Frågan har undersökts i en kontrollerad randomiserad internationell multicenterstudie (Coronary-artery bypass surgery in patients with ischemic cardiomyopathy, STICH), som startade 2002 med finansiering från National Institutes of Health (NIH). Studien inkluderade patienter med kronisk hjärtsvikt (sänkt ejektionsfraktion, ≤ 35 procent) och kranskärlssjukdom verifierad genom angiografi. Patienterna randomiserades till optimal medicinsk behandling (n = 602) eller till medicinsk behandling med tillägg av kranskärlskirurgi (n = 610). Initial uppföljningstid var 5 år, och icke-signifikant trend visades mot förbättrad överlevnad för opererade patienter.

Studien förlängdes till en 10-årsuppföljning (STICH extended study, STICHES). Nu visades klart positiva fynd för den opererade gruppen. I det primära utfallet för totalmortalitet sågs 58,9 procent dödsfall i gruppen som fått kirurgi mot 66,1 procent i den medicinska gruppen (hazardkvot [HR] 0,84; 95 procents konfidensintervall [KI] 0,73–0,97; P = 0,02). Risk för kardiovaskulär död var 40,5 procent respektive 49,3 procent (HR 0,79; 95 procents KI 0,66–0,93; P = 0,006). Under första året efter kranskärlskirurgi förelåg en ökad mortalitet; därefter korsades överlevnadskurvorna med tendens att öka i separation till fördel för den opererade gruppen. Under 10 års uppföljning var NNT (number needed to treat) 14 patienter i fråga om totalmortalitet, och 9 för kardiovaskulär död. Medianöverlevnaden förlängdes med nästan 1,5 år.

Tolkningarna bör som brukligt begränsa sig till den patientgrupp som ingått i studien. Därtill bör nämnas att medelåldern enbart var drygt 60 år. Huruvida kateterburen kranskärlsintervention (PCI) skulle kunna vara likvärdig är inte studerat.

Med hänsyn till begränsningarna är det dock denna författares uppfattning att: 1) det nu är otvetydigt visat att kranskärlskirurgi är till nytta för patienter med kronisk systolisk hjärtsvikt, 2) patienter därtill behöver genomgå kranskärlsröntgen för att verifiera graden av kranskärlssjukdom. Det senare har varit kontroversiellt, då det varit ovisst om undersökningen haft någon praktisk konsekvens för patienten. STICH-studien tillför därmed värdefull information, och med tillämpning av den kan förhoppningsvis den dåliga prognosen för patienter med hjärtsvikt till följd av kranskärlssjukdom förbättras.

Bert Andersson har deltagit som forskare i STICH/STICHES-studien.