Ablation hos patienter med hjärtsvikt och förmaksflimmer är klart bättre än farmakologisk behandling. Det visar en nyligen publicerad multicenterstudie. I studien inkluderades 203 patienter med persisterande förmaksflimmer och nedsatt vänsterkammarfunktion. Gemensamt var att samtliga patienter även behandlades med implanterbar defibrillator (ICD). Patienter randomiserades till antingen ablation eller läkemedel (amiodaron). Primärt utfallsmått var återfall i förmaksflimmer, sekundära utfall var behov av sjukhusvård samt mortalitet.

Efter en uppföljningstid om minst 2 år var 70 procent av abladerade patienter fria från förmaksflimmer. Motsvarande andel i läkemedelsgruppen var 34 procent (P < 0,001). Andelen patienter som sjukhusvårdats var 32 respektive 57 procent (P < 0,001). Även vad gäller mortalitet sågs fördelar med ablation då 8 respektive 18 procent avled under uppföljningsperioden (P < 0,05).

Via avläsning av patienternas ICD kunde det på säkert vis avgöras om patienten haft återfall i förmaksflimmer eller inte, vilket gör studien metodologiskt särskilt robust. Ytterligare ett intressant fynd är att ett väsentligt sämre resultat visades hos de patienter som endast genomgick isolering av lungvenerna än hos dem som erhöll en mer omfattande ablation (inklusive posteriort i vänster förmak).

Resultaten väcker hopp, inte minst eftersom tidigare studier har visat att frekvensen lyckade interventioner är lägre hos patienter med hjärtsvikt och mer ihållande former av förmaksflimmer. En förklaring till de förbättrade resultaten kan vara mer klinisk erfarenhet vad gäller ablationen som ingrepp samt att utrustning och teknik utvecklats under senare år.