Avhandling. Förmaksflimmer är en folksjukdom. Förekomsten ökar med åldern och 3 av 10 vuxna är drabbade. Trots att sjukdomen medför allvarliga konsekvenser, som ökad risk för stroke och död, finns i nuläget inga etablerade program för primärprevention. En anledning är att faktorer som påverkar risken i befolkningen inte är tillräckligt väl beskrivna.

I en ny avhandling belyses potentiella riskfaktorer och markörer för förmaksflimmer i populationsbaserade kohortstudier i Malmö.

Vi såg att låg FEV1 (forcerad ensekundsvolym), uppmätt vid spirometriscreening i tidig medelålder, var en oberoende riskfaktor för utveckling av incident förmaksflimmer bland såväl manliga som kvinnliga rökare och icke-rökare. En möjlig förklaring skulle kunna vara att lungvolymerna påverkar det intratorakala trycket och på så vis inducerar blodtrycksvariabilitet, något som potentiellt kan leda till förmaksflimmer via vänsterkammarhypertrofi.

I en annan studie inkluderades 383 individer som genomgått screening med 24-timmars-EKG. Vi fann att supraventrikulära extraslag och supraventrikulära takykardier var oberoende riskfaktorer för förmaksflimmer. Förmaksflimmer orsakas dels av en elektrisk trigger, dels av att förmaket är förändrat i sin elektriska och strukturella funktion. Studien indikerar att triggern kan identifieras med långtids-EKG innan sjukdomen utvecklas.

Bland 5 633 medelålders män undersöktes om förändringar i kända riskfaktorer kunde fungera som oberoende riskfaktorer. Männen hade undersökts vid två tillfällen med i snitt sex års mellanrum, och vi såg att ökning av systoliskt blodtryck och viktuppgång var associerade med ökad risk för incident förmaksflimmer. Det gällde även för förändring inom normalintervallet och efter att hänsyn tagits till ålder och andra riskfaktorer.

Blodtryck ökar med åldern, och det finns stor individuell variation avseende ursprungsvärdet. Riktlinjer för behandling av hypertoni baseras dock på gränsvärden. Resultaten väcker frågan om huruvida en snabb ökning av vikt och blodtryck i medelåldern bör föranleda åtgärder, som livsstilsintervention, även innan värdet ökat över gränsen för normalintervallet.