Egenreferat. Det finns ingen bra biokemisk metod att mäta intorkning hos människa. Om problemet enbart är bristande intag av vatten ökar serumosmolaliteten, men det är ett ganska sent tecken. För låga kroppsvolymer medför dock att njurarna sparar på vatten, varvid urinens koncentration av metabola slutprodukter ökar. Inom idrottsmedicinen har man sedan 25 år använt sig av urinprov som mått på intorkning, men denna idé har endast nyligen börjat väcka intresse inom sjukvården. Ett exempel är att hög urinspecifik vikt medförde en tredubbling av antalet komplikationer efter höftfrakturkirurgi [1].

Att bygga sin bedömning av intorkning på endast en markör räcker möjligen inte för sjukhusbruk. Ett sammansatt mått kan utgöra ett mer stabilt uttryck för att njurarna verkligen sparar på vätska. I en algoritm kallad FRI (fluid retention index) vägs urinens färg, specifika vikt och osmolalitet (ibland även kreatininhalt) samman enligt en 6-gradig skala, som grundar sig på åtta tidigare publicerade studier med intorkningsförsök [2]. Normalvärdet ligger på mellan 2 och 3. Män har regelmässigt något högre värden.

I en nyligen publicerad studie användes FRI på 256 patienter som togs in för akut geriatrisk vård på Södertälje sjukhus [3]. Medelåldern var 82 år hos männen och 85 år hos kvinnorna. Mortaliteten inom 30 dagar var 21 procent hos dem som uppfyllde idrottsmedicinens kriterium för intorkning (FRI ≥ 4,0), medan motsvarande siffra hos övriga bara var 8 procent (P < 0,03). Mortaliteten följdes under ett år, och skillnaden mellan grupperna bestod.

Hög halt av metabola slutprodukter i urin kan vara en användbar metod för att bedöma graden av intorkning även inom sjukvården. Andra orsaker till vätskeretention måste dock kunna uteslutas. Fler utvärderingar av metodiken behövs.