Enligt aktuella bestämmelser av amerikanska Food and Drug Administration (FDA) måste säkerhet och möjliga effekter på kardiovaskulära utfallsvariabler bevisas för nya diabetesläkemedel.

I en nyligen publicerad studie (LEADER) har injektionsbehandling med en GLP-1 (glukagonlik peptid 1)-analog, liraglutid, jämförts med placebo avseende förmåga att förebygga kardiovaskulära händelser vid typ 2-diabetes [1]. Tidigare har endast en interventionsstudie publicerats med denna klass av läkemedel (ELIXA). Då sågs att läkemedlet var säkert, men ingen ytterligare sekundärpreventiv effekt sågs jämfört med placebo hos patienter med typ 2-diabetes.

Den aktuella studien var dubbelblindad och randomiserade 9 340 patienter med typ 2-diabetes och hög risk (tidigare kardiovaskulär händelse eller ålder > 60 år samt riskfaktorer). Uppföljningstiden var i median 3,8 år. Den primära samlade utfallsvariabeln var kardiovaskulär död, icke-fatal hjärtinfarkt och icke-fatal stroke.

Först testades hypotesen att liraglutid inte var sämre än placebo (non-inferiority), med statistisk marginal på 1,30 för övre gränsen av ett 95-procentigt konfidensintervall (95KI). När detta kunde bekräftas testades överlägsenhet (superiority) mot placebo. Den primära utfallsvariabeln förekom mer sällan i liraglutidgruppen (608 av 4 668 patienter; 13,0 procent) jämfört med placebogruppen (694 av 4 672 patienter; 14,9 procent); hazardkvot (HR) 0,87; 95KI 0,78–0,97; P < 0,001 för non-inferiority samt P = 0,01 för överlägsenhet. Kardiovaskulärt relaterade dödsfall var färre i liraglutidgruppen (219 patienter; 4,7 procent) än i placebogruppen (278 patienter; 6,0 procent); HR 0,78; 95KI 0,66–0,93; P = 0,007. Även totalmortalitet var lägre i liraglutidgruppen (381 fall; 8,2 procent) än i placebogruppen (447 fall; 9,6 procent); HR 0,85; 95KI 0,74–0,97; P = 0,02. Ingen skillnad sågs för icke-fatala händelser av hjärtinfarkt, stroke eller för sjukhusvård för hjärtsvikt. Skillnad i HbA1c mellan grupperna var 0,4 procent efter 36 månader. Fler patienter med liraglutid avbröt behandlingen än med placebo; som vanligaste biverkan angavs mag–tarmbesvär. 

GLP-1-analogen liraglutid var således överlägsen placebo för att förebygga kardiovaskulära händelser och död hos högriskindivider med typ 2-diabetes. Fynden kan redan nu komma att påverka riktlinjer för den här gruppen patienter. Pris, tolererbarhet och injektionsbehov får vägas mot de kliniska vinsterna. Det återstår att visa effekt även för en bredare grupp av patienter med typ 2-diabetes med lägre risk.

Resultaten står i viss kontrast till den kardiovaskulärt neutrala effekten av DPP-4 (dipeptidylpeptidas 4)-hämning, då båda inkretinhormonerna GLP-1 och GIP (gastric inhibitory peptide) höjs. Pågående forskning försöker utröna vilka effekter ökning av GIP kan ha för metabolism och kardiovaskulär risk.