Författarna har tittat på data från 21 tyska sjukhus under perioden 1998 till 2012 och undersökt om det var vanligare att patienter suiciderade, försökte ta sitt liv eller rymde från avdelningen beroende på om denna var öppen eller låst. Forskarna har tittat på 145 738 patienter som lagts in på dessa 21 sjukhus under en rad olika diagnoser, däribland schizofreni, depression, missbruk och bipolaritet. Man har delat upp sjukhusen utifrån om de haft en låst eller öppen avdelning. Således har hälften av alla patienter vårdats på en låst avdelning medan den andra halvan har vårdats på en öppen. För låsta respektive öppna avdelningar har patienter valts ut som matchar varandra så att resultaten ska kunna jämföras.

Resultaten kan sammanfattas med att det inte var vanligare att patienter tog sitt liv, försökte suicidera eller rymde om avdelningen var öppen. Författarna konstaterar att låsta avdelningar inte tycks skydda mot suicid och att man därför – allt annat lika – bör välja att ha öppna avdelningar. Inte minst då den terapeutiska alliansen med patienten kan äventyras om denne känner sig inlåst.

En fördel med studien är att varje sjukhus som ingår i studien har ett specificerat geografiskt upptagningsområde. Vissa sjukhus har valt att ha öppna avdelningar, andra stängda. Det innebär att »svårare« patienter med hög suicidrisk inte har ansamlats på låsta avdelningar i ökad utsträckning, då det som avgjort om patienten vårdas på en låst eller öppen avdelning är var patienten hörde hemma geografiskt. Detta minskar således risken för bias. En uppenbar invändning, som också lyfts fram av författarna, är att resultaten inte per automatik kan antas gälla i alla länder.