Egenreferat. Sedan två decennier finns entydiga data, från epidemiologiska studier, magnetkamera- och ultraljudsundersökningar, neurofysiologiska undersökningar och sfinktermanometri, som visar samband mellan vaginal förlossning och bäckenbottenskador. Skadorna resulterar ofta i kvarstående besvär av urin- och avföringsinkontinens och prolaps [1]. Samtidigt saknas information om vilken betydelse graviditeten i sig har jämfört med själva förlossningen. Det är också okänt hur stor skyddseffekten av kejsarsnitt kan förväntas vara. För att kunna besvara frågorna krävs systematisk undersökning av sådana bäckenbottenbesvär hos kvinnor som inte fött barn.

I en ny studie kartlades förekomsten av urininkontinens i en stor nationell kohort av icke-gravida, nullipara kvinnor [2]. Ett frågeformulär (brev- och webbaserat) skickades år 2014 till ett randomiserat urval av 20 000 kvinnor som identifierats i Register över totalbefolkningen (RTB). Formuläret innehöll 40 frågor om symtom på samt svårighetsgrad av bäckenbottenbesvär samt dess subjektiva påverkan och eventuella medicinska konsekvenser. Åldersberoende skillnader analyserades med den yngsta åldersgruppen som referens och korrigerades för aktuellt BMI.

Svarsfrekvensen var 52 procent och deltagarantalet var 9 197. Den kombinerade effekten av ålder och BMI var betydande. Urininkontinens ökade från 9,7 procent i den yngsta åldersgruppen (25–34 år) med BMI < 25 kg/m2 till 48,4 procent bland de äldsta kvinnorna (55–64 år) med BMI ≥ 35 kg/m2. Förekomsten av besvärande/störande urininkontinens ökade nästan trefalt med ålder, från 2,8 till 7,9 procent i hela gruppen. Bland kvinnor med inkontinens ökade motsvarande andel från 24,4 till 32,3 procent. Nokturi mer än en gång per natt ökade fyrfalt till 17,0 procent och urinläckage mer än en gång per vecka ökade trefalt till 12,8 procent bland de äldsta kvinnorna.

Blandinkontinens (kombinationen av ansträngnings- och trängningsinkontinens) ökade med åldern, från 22,9 procent till 40,9 procent bland de äldsta kvinnorna med inkontinens. Ansträngningsinkontinens minskade dock från 43,6 till 33,0 procent. Kirurgisk behandling hade utförts på 3 promille av hela nulliparagruppen.

Slutsatsen av studien var att praktiskt taget alla aspekter av urininkontinens förekom hos nullipara kvinnor i alla åldrar och att prevalensen ökade med stigande ålder. Det måste beaktas när nullipara kvinnor används som kontrollgrupp vid jämförelser med kvinnor som fött barn för att värdera effekten av graviditet och vaginalförlossning.