Egenreferat. Trots att runt 20 000 artiklar om korsbandsskador publicerats i vetenskaplig litteratur saknas fortfarande evidens som ger tydlig vägledning om vilka patienter som ska opereras och vilka som kan behandlas icke-operativt. Det är därför viktigt med ökad förståelse av varför patient och läkare väljer det ena eller andra behandlingsalternativet.
I en nyligen publicerad artikel har vi för första gången tydligt kunnat redovisa sambandet mellan socioekonomisk status och behandlingsval vid korsbandsskada. Studien, som är en nationell öppen kohortstudie, baserades på de nationella svenska registren och omfattade alla svenska medborgare som diagnostiserats med en korsbandsskada 2002–2009.
Hög socioekonomisk status var tydligt associerad med en större sannolikhet att genomgå kirurgisk behandling. Tydligast gällde detta utbildningsnivå, där patienter som själva eller vars föräldrar uppbar universitetsexamen hade 29 procent större sannolikhet att opereras jämfört med dem som inte avlagt gymnasieexamen (riskkvot 1,29; 95 procents konfidensintervall 1,19–1,39). Även familjens samlade inkomst hade liknande effekt.
I ett land med offentligt finansierad sjukvård ska alla invånare enligt hälso- och sjukvårdslagen ha rätt till en likvärdig vård. Att mer välutbildade patienter erbjuds mer avancerade behandlingar är i Sverige ett välkänt och utmanande fenomen, men med oklar orsak. Omotiverade skillnader i behandling, beroende på exempelvis socioekonomisk status, skulle delvis kunna bero på att patienter med högre utbildningsnivå ställer högre krav på hälso- och sjukvårdssystemet. Vidare kan läkarens förmåga att beskriva de olika behandlingsalternativen variera mellan patienter med olika utbildningsnivå.
I ursprungsartikeln belyser vi resultat av tidigare studier såsom att låg aktivitetsnivå och övervikt är vanligare i grupper med lägre socioekonomisk status. Därtill är det sannolikt att fysiskt aktiva patienter genomgår korsbandsrekonstruktion i större utsträckning. Men när man tolkar våra resultat bör man beakta att kohorten till största del består av fysiskt aktiva individer då korsbandsskador vanligtvis inträffar i samband med utövande av olika sporter (vanligtvis fotboll, handboll, innebandy och skidåkning). Detta innebär att majoriteten av patienterna är fysiskt aktiva vid skadetillfället, oavsett socioekonomisk status, varför effekten av ett vi ej haft möjlighet att inkludera aktivitetsnivå som en kovariat i analysen bör vara relativt liten.
Angående övriga kommentarer har vi i andra analyser visat att populationen som får korsbandsskador generellt sett är friska vid skadetillfället samt att samsjuklighet inte påverkar valet av behandling.
I författarnas Tabell 1 har ”female patients” ett p-värde på <0,001, men detta fynd diskuteras inte i texten. Enär det finns tillräckligt med antal observationer – icke-opererade 14.840 kv och 19.066 män jmf opererade 8.616 kv jmf 12.044 män – borde en diskussion av kön och sport varit befogad.
Det är en allmän uppfattning att flickor har större risk att råka ut för främre korsbandsskador än grabbar, i a f när de spelar fotboll och handboll, och troligen också innebandy.
http://lakartidningen.se/Opinion/Debatt/2015/06/Framre-korsbandsskada--damfotbollens-fall/
Alex Morgan, som slog in kvitteringsmålet mot oss i OS, slet av det ena främre korsbandet som tonåring och vår egen Michelle de Jongh (kapten för U19-landslaget) har också fått sitt reparerat, men långt ifrån alla unga damer kommer tillbaka efter en dylik skada. Listan är lång – allt för lång. Samtidigt finns det många damer som aldrig råkar ut för en skada.
Skidåkning är nog egalt mellan könen så länge utlösningen på bindningarna är korrekt inställda.
Framförallt socioekonomiska faktorer kan förväntas skilja sig mellan kvinnor och män, flickor och pojkar, som idrottar, inte minst om man faktorerar in åldersbegreppet typ 13-33 år (eller 11-30 som författarnas tabell är indelad). Fann författarna några skillnader mellan könen?
