Egenreferat. Sekundärprofylax med antingen antikoagulantia eller trombocythämmare har länge använts efter TIA eller ischemisk stroke. I en nyligen publicerad studie [1] utvärderades bland annat nytta kontra risker med sekundärprofylax under lång tid. Kohorten bestod av patienter som hade vårdats på antingen strokeenhet eller neurologklinik i Linköping 1986. Studien pågick från 2003 till 2011 och var delvis en fortsättning på en tidigare studie [2].

Den totala observationstiden för 288 män, inklusive 26 män med intracerebral blödning, var 2 254 år (medelvärde 7,8 år) och för 261 kvinnor, varav 24 med intracerebral blödning, 1 984 år (medelvärde 7,6 år). Såväl män som kvinnor hade i mindre utsträckning stått på warfarin (18 respektive 15 procent) än på trombocythämmare, vanligtvis ASA 75 mg per dag (54 respektive 60 procent). Ingen sekundärprofylax gavs under ca en fjärdedel av observationstiden (27 respektive 23 procent), och behandlingsval var okänt för 2 procent av behandlingstiden för respektive kön.

Hos män förelåg en lägre årlig risk för stroke vid antikoagulantiabehandling än vid behandling med trombocythämmare (9,4 procent mot 9,8 procent), liksom för hjärtinfarkt (5,6 mot 6,7 procent) och död (8,1 mot 10,3 procent). För kvinnor förelåg motsatt förhållande för stroke (11,6 mot 8,8 procent) och hjärtinfarkt (5,3 mot 3,7 procent) men inte för död (8,3 mot 8,4 procent).

Risken för blödningar var ökad både hos patienter som behandlades med antikoagulantia och trombocythämmare jämfört med patienter utan sekundärprofylax. Den årliga risken för dödlig blödning var 0,86 procent vid antikoagulantiabehandling jämfört med 0,17 procent vid trombocythämning.

Överlevnadskurvor visade på en klart ökad risk för död för båda könen jämfört med kontroller.

Prediktorer för död enligt Cox regressionsanalys för patienter med TIA eller ischemisk stroke var bland annat ålder, tidigare hjärt–kärlhändelse, diabetes eller förhöjt fasteblodsocker (≥ 6,1 mmol/l), TIA eller svårighetsgrad av stroke, högt blodtryck eller antihypertensiv behandling. Första linjens behandling hade positiv effekt på överlevnad (för antikoagulantia oddskvot [OR] 0,67; 95 procents konfidensintervall [95KI] 0,5–0,9, och för trombocythämmare OR 0,67; 95KI 0,52–0,88, jämfört med ingen sekundärprofylax).

I studien ses att patienter som haft TIA eller stroke har en klart högre dödlighet jämfört med ålders- och könsmatchade kontroller, vilket ger stöd för både primär- och sekundärprofylax för att förhindra vaskulär död. Denna studie gav också stöd för sekundärprofylax med antikoagulantia eller ASA (75 mg dagligen) för att minska risken för död i hjärt–kärlsjukdom under förutsättning att det inte finns kontraindikationer.