Whiplashbesvär förbättrades med nackspecifik insats

Avhandling. Prognosen vid whiplashskador anges ofta som god, men litteraturgranskning visar att hela 50 procent får bestående men. I dag finns en stor mängd studier som med hjälp av MR, EMG och ultraljud visar på både morfologiska och funktionella förändringar, framför allt i de djupa stabiliserande nackmusklerna, hos personer med whiplashrelaterade besvär (WAD). Dessa förändringar förekommer inte alls i samma utsträckning vid andra typer av nackbesvär.

Inom ramen för en ny avhandling genomfördes en randomiserad kontrollerad studie i sex län, där 216 personer med WAD sedan 6–36 månader (i genomsnitt 20 månader) ingick. De var klassade som WAD grad 2 (med nacksmärta och lokala undersökningsfynd i nacken) eller grad 3 (som grad 2 samt neurologiska bortfall). Deltagarna lottades till en av tre interventioner som pågick i 12 veckor: 1) nackspecifik träning hos fysioterapeut (sjukgymnast), 2) nackspecifik träning hos fysioterapeut med beteendemedicinskt tilllägg med smärthanteringsstrategier eller 3) förskrivning av fysisk aktivitet på recept (FaR). Utvärdering av bland annat analgetikabehov, smärta (VAS) och nackfunktion (Neck disability index) gjordes efter 3, 6, 12 och 24 månader.

Att uppnå minst 50 procents smärtminskning anges som krav för att en smärtinriktad behandling ska vara framgångsrik. Andelen deltagare som genomgått den nackspecifika träningen och som uppnått denna minskning var signifikant fler än i FaR-gruppen efter 3 månader. Resultatet stod sig även efter 12 månader (P ≤ 0,01), då cirka 60 procent i gruppen med nackspecifik träning fortfarande upplevde minst halverad smärtnivå och även angav lägre förbrukning av analgetika. Även den självskattade funktionen var bättre efter den specifika träningen hos fysioterapeut och kvarstod efter 2 år (P ≤ 0,02), medan FaR-gruppen inte förbättrades alls. Det beteendemedicinska tillägget hade ingen säker effekt.

Trots att FaR i sig är en billig åtgärd blev den totala kostnaden inte lägre vare sig för vården eller samhället i stort, då FaR-gruppens övriga vårdkonsumtion och sjukskrivningskostnader tenderade att vara högre. Nackspecifik träning hos fysioterapeut utan beteendemedicinskt tillägg var det kostnadseffektiva alternativet. Nackspecifik träning var viktigare för positivt utfall än någon fysisk eller psykosocial variabel. Resultaten stärker därför uppfattningen att nackspecifik träning hos fysioterapeut bör övervägas vid långvariga whiplashrelaterade besvär.