Förtidspensionärer och arbetslösa fick mer sällan frågor om rökvanor än förvärvsarbetande. Kvinnor fick mer sällan frågor och råd än män. Personer födda utanför Norden fick råd dubbelt så ofta som svenskfödda oavsett om de var dagligrökare eller inte.
Egenfererat. Det är viktigt att sjukdomsförebyggande åtgärder inom vården når rätt grupper i befolkningen för att kunna minska socioekonomiska skillnader i levnadsvanor och i längden även skillnader i hälsa i befolkningen. Vi undersökte om det finns sociala skillnader i vilka som får frågor och råd om rökvanor vid besök på vårdcentral och om dessa kan förklaras med skillnader i rökvanor. Studien baseras på drygt 30 000 personer i åldern 16–84 år som besvarade en befolkningsenkät i Uppsala, Sörmlands, Västmanlands eller Örebro län år 2012. Svarsfrekvensen var 51 procent.
Totalt 32 procent av dem som hade besökt en vårdcentral de senaste tre månaderna rapporterade att de blivit tillfrågade om sina rökvanor. 6 procent hade fått rådet att förändra sina rökvanor. Dagligrökare rapporterade i större utsträckning än icke-rökare att de fick frågor och, i synnerhet, råd om att förändra sina rökvanor.
Men det fanns skillnader mellan olika grupper. Personer med kort utbildning fick råd i större utsträckning än personer med lång utbildning på grund av att rökning var vanligare bland dem. Förtidspensionärer och arbetslösa fick däremot mer sällan frågor om rökvanor än förvärvsarbetande även om de rökte mer. Kvinnor fick mer sällan frågor och råd än män. Personer födda utanför Norden fick råd dubbelt så ofta som svenskfödda oavsett om de var dagligrökare eller inte. I de sistnämnda fallen tycks primärvårdens åtgärder beträffande rökvanor vara delvis felriktade. Samtliga skillnader var ömsesidigt justerade och statistiskt signifikanta.
Eftersom studien baseras på självrapporterade data måste resultaten tolkas med försiktighet. Vår slutsats är dock att de som blir tillfrågade och i synnerhet får råd om att förändra sina rökvanor vid besök på vårdcentral i huvudsak är de som behöver det mest. Men resultaten tyder också på att åtgärder för att minska rökning borde intensifieras vad gäller kvinnor och kanske är alltför intensiva vad gäller personer födda utanför Norden. Den senare slutsatsen drar vi utifrån att dagligrökning inte förklarade varför personer födda utanför Norden fick råd i större utsträckning än personer födda i Sverige. Nationella riktlinjer för sjukdomsförebyggande metoder bör därför utvecklas så att de innehåller en mer standardiserad metod, till exempel en som rekommenderas av WHO. Detta skulle minska skillnader mellan olika grupper när det gäller sannolikheten att få frågor och råd om rökvanor vid besök på vårdcentral.
